Johan Rabaeus predikade för mig
Jag var på teatern i går, skulle titta på en Norénpjäs, och där satt vi muntra och sorlande och väntade på att föreställningen skulle börja. Men den började aldrig.
I stället stegade en sorgsen man fram på scen och sa att föreställningen var inställd på grund av sjukdom. De två, tre sekunderna av förvirrad tystnad följdes av upprört mummel. Folk böjde sig mot varandra till höger och vänster, som om de satt i en båt i en svår storm. De väste till varandra. En människo-svärm som bytte vilda teorier med varandra. Vi lämnade salongen, jag och mitt sällskap, och satte oss på den intilliggande krogen för att ta en bit mat. Och efter en stund var vi omgivna av pjäsens skådespelare som satt med tomma blickar och tittade ner i sina vinglas.
Alkoholen gjorde att stämningen blev frustrerad. Skådespelarna började skräna och dunka varandra i ryggarna. De blev hårdhänta överlag. Själv satt jag i ett hörn och betraktade denna underliga atmosfär. Och jag tänkte: ”Bara ingen vill prata med mig.”
Så kände jag ett knack-knack på min axel och en långsamt arti-ku-le-ran-de röst som jag mycket väl kände igen: ”Jaha-jaha. A-le-xan-der Schul-man...” Det var Johan Rabaeus. Han såg på mig med exakt den blick som jag kände igen från filmscenen i Ondskan när han ger lillgrabben Wilson ett rejält stryk. Rabaeus satte sig ner bredvid mig och så började vi diskutera. Eller, han diskuterade med mig. Föreläste. Predikade.
Tydligen hade jag skrivit något elakt om hans vän Börje Ahlstedt och han hade vissa synpunkter på det. Jag tror inte han märkte det själv, men för varje mening så höjde han rösten. Det dröjde inte länge innan han skrek. Saliv flög över vinglasen. Han gestikulerade som en vansinnig och till slut stod jag inför ett öronbedövande dån. Jag försökte vråla en invändning. ”Men vänta nu”, ropade jag men det drunk-nade i Rabaeus Dramaten-skolade, fruktansvärda röst. Jag tänkte: ”Nu gäller det att ta i.” Så jag skrek rätt ut. Inga ord, inget språk. Jag bara skrek: ”AAAA!”
Fullständigt oberörd av detta vansinnesvrål fortsatte Rabaeus. Jag ville stoppa en frukt i hans mun, men hittade ingen. Till slut flydde jag ut på gatan, ut i den normala världen. Och tittade in. Rabaeus hade vänt sig mot Gustaf Skarsgård. Hans nya mål. Han skrek. Saliv flög över vinglasen.
Ja, se skådespelare.