Hennes dotter orkade inte leva
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-08
Elin, 13, blev slagen på hemmet – mamman fick inget veta
LINKÖPING Elin, 13, misshandlades på behandlingshemmet – medan personalen tittade på. Till slut rasade allting samman. Hon slängde en vas i golvet. Och sprang ut i skogen.
Elins mamma Jennifer, 44, råkade för flera år sedan ut för en svår trafikolycka. Efteråt fick hon sämre minne och yrsel. Hon behövde avlastning och bad kommunen om hjälp. Elin och hennes fyra år äldre syster Sara hamnade på familjehem.
I fjol vintras hade Elin fyllt 13 år. Hon blev stökigare, började måla ögonen svarta. Fosterfamiljen fick allt svårt att klara av henne.
Bodde med sex pojkar
Jennifer försökte få socialtjänsten att låta henne flytta hem igen. Eller åtminstone komma till ett annat familjehem. Men socialen bestämde att Elin i stället skulle placeras på Carl Bobergsgården i Mönsterås, 19 mil bort. Här fick hon ett rum i en korridor, med sex pojkar. Nu började misshandeln.
Minst två pojkar slog och sparkade henne. Hemmet noterade i Elins journal att hon blev slagen – men Jennifer fick inget veta. När hon åkte hem på permission blev allt bättre.
– Hon tvättade av sig sitt smink. Efter ett tag började ögonen lysa igen. Hon skrattade med sina småbröder som vanligt, säger Jennifer.
Så kom söndagen. Elin gick runt hela dagen i pyjamas. Ville dra ut på det in i det sista. Inte åka. Saras ögon tåras.
– Jag borde ha sett det i hennes blick när hon gick på tåget. Om hon bara hade sagt något. Om jag bara hade förstått. På Carl Bobergsgården fortsatte övergreppen. För tjejkompisarna i skolan berättade Elin om slagen. Och att en av pojkarna utsatte henne för sexuella övergrepp. Den 13 april förra våren rasade världen samman. Kvällen före hade Elin blivit misshandlad i tv-rummet. Nu slog pojkarna henne igen efter skolan.
Sprang i väg
Elin slängde en vas i golvet. Sedan sprang hon i väg, långt ut i skogen. Personalen gjorde inget. Inte förrän sent på kvällen började de leta efter henne, enligt Jennifer.
Morgonen därpå larmade chefen Curt-Rune Roos polisen. Jennifer kastade sig på tåget.
– Jag hade tagit med mig lite godis. Trodde att det skulle göra henne glad
igen. På perrongen i Mönsterås väntade två poliser.
– Vad har hänt? frågade Jennifer oroligt.
Poliserna ville inget säga. I stället tog de henne till en lägenhet. Där fick hon beskedet.
– Elin är död.
Hon hade hängt sig några hundra meter från hemmet.
”En bit av mitt hjärta”
Jennifer går ut på balkongen hemma i lägenheten, tittar upp mot himlen.
– Det kändes som någon slet ut en bit av mitt hjärta.
Nu har länsstyrelsen riktat skarp kritik mot behandlingshemmet. Jennifer hoppas att hemmet tvingas stänga. Och att kommunen, som satte henne där mot hennes vilja, också får sitt straff.
Hon sätter sig i soffan och slår på kvällsnyheterna. Reportern berättar att misshandeln på hemmet var så allvarlig att Elins handled vid ett tillfälle fick röntgas. Jennifer börjar skaka i hela kroppen. Tårarna rinner.
– Jag visste inte det. Jag är hennes mamma och ingen har brytt sig om att berätta det för mig.
Fotnot: Elin heter egentligen något annat.