11 år senare – Annelie är fortfarande borta

Eric Tagesson

Gravida Annelie lämnade sitt hem i september 1997

Klockan var 17.23, en kväll i september 1997, när Annelie Ojonens sambo ringde till polisen i Kalmar:

– Min sambo är borta.

Det är hon fortfarande.

I flera månader hade Annelie Ojonen och hennes sambo försökt skaffa barn. Torsdagen den 18 september 1997 kom glädjebeskedet – Annelie, då 24, var gravid.

På kvällen åkte hon hem till sina föräldrar och syskon.

– Äntligen, efter fem månader, hade hon blivit gravid och eftersom hon visste att Lena, hennes lillasyster, skulle bli överlycklig ville hon komma hem och berätta det speciellt för henne, säger Annelies mamma Ingrid.

Planer för babymys

Annelie väntade barnet i maj kommande sommar och hade redan börjat planera för babymys med en väninna som också var gravid.

Dagen därpå dök hon aldrig upp på sitt jobb i restaurangen på Kalmar flygplats. Hemma på garageuppfarten i öländska Algutsrum stod hennes bil, en silvergrå Honda Civic. Bilen hade flera skador, bland annat var den repad och ena lyktan var krossad. Nyckeln satt i tändningslåset.

Mamman beskriver den efterföljande tiden som fasansfull.

– Man kastades mellan hopp och förtvivlan. En gång såg jag genom fönstret hur helikoptern stod stilla i luften och fixerade en plats på marken. De känslor som for igenom mig då kan inte med ord beskrivas.

”Har de hittat henne”

– Än i dag mår jag dåligt vid ljudet av en helikopter. Varje gång kommer tanken – är det Annelie de söker? Har de hittat henne?

Fem dagar efter försvinnandet hittades ett intressant spår på en gammal skjutbana alldeles intill Annelie Ojonens bostad. Ett handavtryck och orden ”HELP ME” ritade i sanden.

Hundratals poliser och frivilliga deltog i sökningarna. I början av 1998 häktades också den 25-årige sambon, på sannolika skäl misstänkt för mord, alternativt dråp.

Men brott kunde inte styrkas och efter ett drygt år släpptes han och avskrevs från utredningen.

Annelies anhöriga lever fortfarande i ovisshet.

– Det har gått lång tid, men sorgen och saknaden är minst lika stor i dag, om inte värre, säger hennes mamma.