Katten Ernst hittade hem – efter tio år
Publicerad 2017-02-28
Jack Norheim i Skellefteå och katten Ernst växte upp ihop. Men i tonåren gled de ifrån varandra och Ernst försvann spårlöst. Nu tio år senare har han hittat hem.
– Helt otroligt, jag känner mig lyckligt lottad, säger Jack.
När Jack Norheim var liten fick han en katt av sin låtsasfarbror. Katten döpte han till Ernst och de blev snabbt goda vänner.
– Ernst är född i Örnsköldsvik och var två år när jag fick honom. Vi umgicks varje dag.
När Jack var femton år försvann Ernst.
– Han var en utekatt och sprang in och ut som han ville, men när han inte kom hem trodde jag att han hade blivit överkörd eller uppäten av en räv.
Det blev några sorgliga år för Jack. Ibland sa grannarna att de hade sett Ernst springa omkring bland grenar och löv, men hem kom han inte. 2010 gav Jack upp. Han tog körkort, var klar med skolan och bestämde sig för att flytta tillbaka till Norge.
– Väl där levde jag livet, jag träffade en tjej och fick barn. Min sambo är också från Skellefteå så vi valde att flytta tillbaka dit för ett år sedan.
I förra veckan hände det otroliga. Jack fick ett samtal från Djurskyddet i Skellefteå, de frågade om han saknade en katt.
– Jag skrattade och sa att jag inte har haft katt på tio år.
Men personalen på djurskyddet hade läst av hans chip och det stod att Jack var ägare.
– Jag trodde inte att det var sant så jag bad att de skulle beskriva honom. Och mycket riktigt, det var han. Jag blev helt chockad. Det var inte sant. Hur har han överlevt vintrarna alla dessa år?
”Visste inte hur jag skulle bete mig”
Jack släppte allt och for iväg från jobbet för att hämta hem Ernst.
– Jag tog med mig en ölback, han gillade att sova i sådana när han var liten. Det visade sig att det var en tjej som hette Stina i stan som hade tagit hand om honom under tiden de sökte hans ägare.
Jack hann knappt kliva innanför dörren innan hans barndomsvän kom för att hälsa på honom.
– Jag visste inte hur jag skulle bete mig, vi hade ju inte setts på så länge. Men han var sig lik, lite större hängmage bara, säger han och fortsätter:
– Jag ställde ner ölbacken på golvet och då hoppade han ner i den och kurade ihop sig. Det var bara att packa ihop och bege sig hemåt.
Ernst hade inte varit så social och kelig med någon sedan han blev inlämnad hos djurskyddet.
– Stina sa att han kände igen mig. Jag är verkligen lyckligt lottad. Det är så mycket som har hänt under tio år. Men nu är allt perfekt.