Har du tur så får din Porsche vara i fred
Det så fullkomligt älskvärda i att en kvinna betalar sextio kronor för en loppislåda, innehållandes bland annat en ko av plast.
Och inte förrän ett år senare, nu i veckan rentav, upptäcker hon att den där tavlan som också fanns i lådan, något grönmurrigt kludd, är en äkta Renoir, värd nästan 660 000 kronor.
Även om just denna händelse inträffade i den amerikanska södern skulle jag vilja påstå att den ändå sätter fingret på något mycket svenskt. Kanske till och med den svenska drömmen.
För medan exempelvis den amerikanska drömmen handlar om att börja med två tomma händer och sedan bli miljardär ska den svenska drömmen gärna innehålla ett visst mått av slump.
Genom alla tider har moderater, ivrigt påhejade av egenföretagare med mer eller mindre rättshaveristiska tendenser, påpekat att svensken hellre ser att man vinner en miljon på Lotto än arbetar ihop samma förmögenhet. Och det har självfallet funnits en poäng i gnället.
I min egen hemstad fanns en enda rik människa.
Han hade elfenbensbetar i fönstren och hade blivit rik genom tidiga landvinningar inom plastikkirurgin. Ett år utsågs hans hustru till Sveriges bäst klädda kvinna av en veckotidning och poserade på bilder i Chaneldräkt medan hon bakade bullar.
Mannen körde Porsche.
Och om folk nu nyckelrepade den där Porschen bara hälften så ofta som det påstods så förstår jag att de flyttade.
Däremot var det aldrig någon som gav sig på Bingolotto-vinnarna. De som vann husbilar eller miljoner.
De fick så gärna bygga inomhuspool i mexitegelvillan.
Jag tror att det var en fråga om anspråk. Den som snubblar över framgången – vinner på Bingolotto eller köper en loppistavla värd sju miljarder – har inte påstått sig vara speciell.
På samma sätt som de allra mest beundrade fotbollsspelarna var de lokalt spillda talangerna. De som hade kunnat bli ”hur bra som helst”. Om de bara ”gick in för det”. En som hette Olofsson ryktades ha ett stående anbud från allsvenska Elfsborg, men han ”orkade inte”.
Kanske är det också därför folk så gärna skämtar om att J-O Waldner brukar förlägga sina träningsläger till Café Opera; man vill så gärna att han bara råkade vara ett geni som oförskyllt hamnade i en pingishage.
Men om det är något som framkommer i den SVT-aktuella dokumentären ”Bragden” så är det just motsatsen: ingen har tränat så hårt och målmedvetet som J-O Waldner. Och därför blev han bäst.
I helgen inledde för övrigt Waldner sin 35:e säsong som elitspelare.
Han vann.
Och på de västgötska vidderna talas det fortfarande om kvinnan som bakade bullar i Chaneldräkt.
I motsats till äkta Renoir…
… kan man snart köpa en oäkta Hitler. Den förre Hells Angels-ledaren Thomas Möllers samling av Hitler-akvareller säljs snart på auktion av Kronofogden. Först påstods tavlorna vara värda en halv miljon. Sedan de avslöjats som förfalskningar har värdet rasat en smula.
Adolf Hitlers konstkarriär…
… rymde två ansökningar till konstakademin i Wien, 1907 och 1908. Båda gångerna nekades han inträde med motiveringen att han alldeles uppenbart saknade talang. Med tanke på hans framtida yrkesval hade det nog varit bättre om världen begåvats med ännu en medioker akvarellist.