Palme-filmen kommer ge politikerna en svettig höst
Jämförelsen är inte rättvis men den är oundviklig.
Att se filmen om Palme och sen återgå till det inrikespolitiska käbblet är direkt plågsamt.
Femtio minuter in i filmen har vi kommit till det berömda jultalet 1972. Under en minut och utan att rösten stakar sig fördömer Olof Palme USA:s bombningar av Nordvietnam och räknar upp platserna där våldet triumferat. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katýn, Lidice, Sharpville, Treblinka. Så fogar han Hanoi till listan.
40 år senare är talet lika starkt. Att se det och sen återgå till nuet där försvarsministern först efter övertalning bestämmer sig för att Saudiarabien är en diktatur och där regeringen tjafsar i veckor om de ska ha ett möte hemma hos Annie Lööf i Maramö eller inte, det skänker perspektiv.
Den 14 september har Maud Nycander och Kristina Lindströms dokumentär om Olof Palme premiär. Det är en gripande och humoristisk tidsskildring och ett närgånget porträtt av en människa, berättat genom familj, kollegor, vänner och kritiker.
Den kommer kallas idealiserad av en del, andra kommer få förnyad tro på politiken och nån kanske upptäcker vilken stilikon Harry Schein var. Själv slås jag av vilken tro som sattes till en enda man.
Vi som växte upp på 70- och 80-talet var inte rädda för pedofiler, vi var rädda för atombomben. En skräck jag kanaliserade i en namninsamling och en uppmaning till Olof Palme att stoppa bomben. Adress: Olof Palme, Stockholm. För de strejkande gruvarbetarna på LKAB var det Palme som skulle komma och lösa konflikten, precis som gisslan i Norrmalmstorgsdramat ringde rakt in till statsministerns kontor och sa åt honom att ge gisslantagarna vapen och fri lejd.
Sverige var inte större än att makteliten rymdes under en festkväll på operan och statsministern lät sig intervjuas i omklädningsrummet efter en tennismatch, samtidigt som han knäppte gylfen. En tid när samma statsminister med makalös arrogans avfärdade IB-affären som ”barock”. I dag hade han inte kommit undan lika lätt. Makten granskas hårdare, eliten är mindre isolerad och Sverige är i fler avseenden en del av världen.
Det finns alltså inga skäl att bli nostalgisk. Inte desto mindre är filmen om Palme ett fascinerande stycke Sverigehistoria för dem som inte var med och ett märkvärdigt återseende för oss som minns 1900-talets sista decennier.