Tysken tycker allt är åt helvete
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag rullade tyska Autobahn norrut i 180 knyck och det var min medpassagerare som gjorde iakttagelsen: "Titta på gubbsen som vi kör om - och på dom i BMW som kör om oss. Så sammanbitna och missnöjda dom ser ut!"
"Klart", sa jag. "De tycker att de släpar på en jättebörda. De tycker att allt är åt helvete."
Det är det inte. Jag körde in i Kassel, en "typisk" tysk stad, lite större än Malmö, lite mindre än Göteborg. Staden är mer än prydlig. Den är antiseptisk. Den lever i mer än välmåga. Den lever i ett lyxrus. Vid Königsstrasse ligger banker och resebyråer, biografer och parfympalats vägg i vägg. Tyskens liv sublimerat: Konsumtion och fritid.
Detta har skapat avigsidor. Den ekonomiska tillväxten (nödvändig för att finansiera allt socialt godis) har upphört. Det finns inga dagisplatser. Arbetslösheten är tolv procent. Inget tyskt universitet finns bland världens tjugo bästa. Sjukvården beskrivs som dyr men medelmåttig. Offentliga sektorn har muterat till 4,8 miljoner anställda.
I ett motorvägsbygge går tre euro av fyra till byråkrati och administration. För företag finns 85000 regler och bestämmelser att följa.
Tysklands klyftigaste tidning, Die Zeit, summerar i en rubrik landets situation: "Den kraftlösa jätten. När datorprogrammen kommer från Indien, leksakerna från Kina och t-shirtsen från Bangladesh ger det bilden av tyskarna: för dyra, för långsamma, för oflexibla."
Det är inget konstigt. Världen har blivit större, konkurrensen ökat. Efterkrigstiden tog slut 1989 och det tyska undrets tid är förbi.
Gott då att självkritiken finns.
Men den här veckan lät det värre än någonsin. Tyskarna trodde att de i omvärldens ögon blivit l ö j l i g a . De hör oss andra tala om "Berlinrepubliken" som om vore det en film. "Weimarrepubliken II." Uppföljaren.
Men det finns inget löjligt i att ett demokratiskt hållet hederligt val slutar med att det är j ä m n t mellan de två ledande partierna.
Jag hörde i tv Boris Becker, den forne tennisstjärnan, säga: "Vad ska man med ett val till, när folket röstar bort den gamla regeringen men inte tydligt säger vilken ny man ska ha."
Ja, det är enklare med regeringsbildning efter ett jordskredsval. Men det gör inte jämna val mindre demokratiska. Det blir bara krångligare att bilda regering.
I veckan har de stått i bältesspännarposition - askgrå i ansiktet, den okarismatiska Angela Merkel (som slarvade bort kristdemokraternas tjugoprocentiga ledning) och Gerhard Schröder (som förde sossarna till dess lägsta nivå sedan 1949. Förlusten skyllde han under valvakan bakom ett kroppsspråk lånat från en boliviansk juntageneral som kungör en lyckad statskupp: tummarna triumferande i vädret.)
Modern politik är en kraftsport. Politiska ledare är inte drivna av idealism. De är segersugna och egotrippade. Merkel och Schröder hatar varandra. De önskar varandra allt ont. Men de är dömda till att samarbeta i en stor koalition. Den pigga tidningen Bild kallar dem redan för Schmerkel.
Jag förstår varför valsituationen i Tyskland uppfattas som löjlig. Vi ser likheten med valet 2000 i Amerika mellan Al Gore och George Bush. Det var så jämnt att det tog en månad innan segraren var korad.
Tyskens bild av sitt val nu är bara resultat av européers fashionabla men banala Amerikahat.
Efter jämna val breder en dimma ut sig. Kärv situation, ja. Men inte löjlig. Valrörelsens evigt upprepade rubrikord var: ÖDESVAL.
Nu i regeringsbildningens dagar är det ännu mera ödesmättat: KAOS.
Men på Königsstrasse i Kassel känner jag att tyskarna funne tröst bara de tittade sig om: Tyskland är fortfarande Europas mest stabila land med världsdelens största ekonomi (och världens tredje största). Även efter ett "ödesval" är det stabilt, välmående och präktigt. Och även om det är sant, att tyskarna reglerar sig själva till döds och systemet är stagnerat rullar allt på.
Och med en regering som kallas Merkel/Schröder eller Schröder/Merkel inträffar ingenting ödesmättat. Die Zeits förstasidesrubrik ger facit: "Det blir nog bra."