Semestern är över - och det är en djungel där ute
En sommarledighet lider mot sitt slut och det är dags att fasas in i rutinerna igen.
No more planlösa morgondagar. No more frukost som övergår i lunch som övergår i eftermiddagssiesta. No more strutta runt i fula, praktiska gummibadskor eftersom ingen ändå ser en.
Efter veckor av hedonistiskt häng med dem jag gillar allra mest känns hela konceptet vardag lite fjärran och abstrakt. Hur gör man nu igen?
Jag tar mig ner till centrum från min frizon i nordvästra Paris med ambitionen att ”jobba”. Överallt fylls trottoarerna av folk med professionellt klipp i steget och ett stortstadstempo som jag helt och hållet har tappat. Jag snubblar runt mellan parisiska kostymer och japanska turistlass, ler urskuldande ”pardon” mot likgiltiga karriäransikten som suckar ljudligt innan de hetsar vidare.
Framme på mitt kontor hälsar jag på kollegor jag inte sett på flera veckor och berättar utförligt om hur min semester varit när de undrar, men glömmer helt att fråga om deras. Jag inser inte min artighetsblunder förrän några minuter senare. Då känns frågan bara konstig och forcerad, så jag låter det vara och återgår till att stirra på det tomma dokumentet på datorn. Efter tre timmar har jag fått ihop exakt tre meningar i en artikel som måste lämnas för publicering dagen därpå. Ordbehandlaren har larmat rött lika många gånger.
På vägen hem slinker jag in på närköpet för att bulla upp med det viktigaste. Jag fastnar vid frukt- och grönsaksdisken i fem minuter, utan att kunna erinra mig exakt vad jag behöver. Framme i kassan får jag frågan om jag har kundkort och inser att jag inte riktigt minns, men fumlar runt i min plånbok och jo, titta, här var det visst. Kön bakom mig börjar växa sig lång och när nästa kund är redo att betala har jag ännu inte hunnit packa ihop mina varor på bandet.
Med hög puls stänger jag några minuter senare min ytterdörr bakom mig, slår mig ner i soffan och andas ut. Det är en djungel där ute. Den är hetsig, svårmanövrerad och alldeles för full av uppförandekoder som jag inte kan läsa av.
Jag har tappat min sociala kompass under den sorglösa sommaren. Jag somnar tidigt samma kväll alldeles utmattad av alla nya intryck.
Nästa dag går det lite bättre. Jag konverserar mina kolleger förhållandevis lätt och behåller min plats i lunchkön till sushin, trots flera kvalificerade trängningsförsök bakifrån.
På bussen hem landar jag till och med en sittplats i den benhårda konkurrensen.
Jag har börjat domesticeras in i samhället igen. Semestern är över.
Wow
Har du ångest över att lämna spår efter dig på internet? Tänk då på de 37 miljoner användare på otrohetssajten Ashley Madison som hackades i veckan och där infiltratörerna, som kallar sig ”moralens och dygdens väktare” har börjat publicera användaruppgifter.
WTF
”Ett kvinnligt Viagra” lanseras nu i USA, ett rosa piller som ska få fart på sexosugna kvinnors lust. Vad bra, då behöver vi inte gå till botten med problemet att 10-talskvinnan stressar, omvårdar och livspusslar bort den naturliga kåtheten den här gången heller.