Nu är det slut – bilens tidevarv är över
Jag är i en ålder, då jag allt oftare hör mig säga: ”Det här är nog sista gången i livet jag gör det här …”
Uppvaknandet kom, när en läsare mejlade, att han sett mig avporträtterad i ett månadsmagasin: ”Chocken kom. En stor bild av en slagrörd, ca 97-årig gubbe som såg ut att ha glömt tänderna på byrån och som rymt från hemmet och nu hjälplöst försökte hitta tillbaka. Det tog mej några sekunder att fatta att det var du.”
Jag gick till tamburspegeln. Ja, han hade rätt och jag tänkte på den franske författaren André Maurois varningsord: ”Att åldras är en dålig vana som en verksam man alls icke lägger sig till med.” Lättare sagt än gjort.
Ingrid Bergman hade en ljusare syn: ”Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir andfådd men får en bättre utsikt.”
I höstas sa jag: ”Det är nog sista gången i livet jag är reporter i ett amerikanskt presidentval.”
I onsdags den här veckan sa jag: ”Det här är nog sista gången i livet jag köper en ny bil.”
Medan jag körde hem det nya åket – en sex år gammal Opel Meriva med en 1,7 kubiks dieselmotor, manuellt sexväxlad, med panoramatak och mindre än 3.000 mil på mätaren – överfölls jag av mera än självmedlidande.
Ett stilla vemod trängde på. Bilar har sedan krigsslutet för 70-75 år sedan varit pojkars ikoner. Som vi glodde på Allers samlarbilder: Hudson, Dyna Panhard, Wolsley, Horsch, Packard. Vi har tillbett bilar. Vi har kunnat bilar. Vi har kört som dårar. Vi har jämfört, hissat och dissat. Vi har skrapat bort koks från tändstift. Vi har oroat oss för läckande kylare. Vi – speciellt värmlänningar – har monterat på sökarljus och extralampor.
Vi hånade dollargrin men drömde i hemlighet om en Studebaker. Löjligast av allt var Ford Taunus och Opel Kapitän. Vi dyrkade Carlsson på Taket och vi glodde ögonen sneda på Schumacher.
Vi skröt (och ljög) om hur fort vi kört Stockholm-Helsingborg eller hur vi körde Malmö-Barcelona nonstop.
Jag tänkte tillbaka på gamla bilar jag ägt. Den första, en A-Ford årsmodell 29 med svärmorslucka och handgas, sedan en Austin Healey Sprite, så liten att folk frågade om jag snott den från Gröna Lund, därefter 35-40 bilar till. Sämst av dem var Volvo 244 (tjänstebil) och en Mazda, bäst en rostdrabbad Toyota Starlet och en Chrysler Le Baron convertible.
Det är klart det har varit kul. Bilar ÄR kul. Bilar har personlighet. De är som vi människor, de har sina fel och brister.
Det har fortsatt. Jag var stolt när jag såg en 18-årig son köp sina första beg. Renault 4; den var lila. Jag kände igen mig, när en annan son ringde och sa: ”I Barnarpsbacken fick jag upp min Focus i 205.” Jag ser numera sönerna med noggrannhet välja sina familjebilar och jag har en 16-årig sonson som kan allt om Ferrari.
Men nu är det slut. Bilens tidevarv är över.
Det står fartkameror överallt. Bilkörningens själ är dräpt. Trafiken i storstäderna är nervpåfrestande långsam; i London är bilarnas snitthastighet 8 km/tim. Parkeringsplatserna är ruinerande dyra. Vi parkerar på dem för gott, rör oss med hjälp av Uber och hyr bil när vi ska ut på vischan.
Vi är många – inte bara jag – som är gamla. En dansk, Erik Dibbern, konstaterade ”Det värsta med att bli äldre är att ens jämnåriga har blivit så fruktansvärt gamla.” Min granne, där jag bor på landet och har långt till läkare och butiker, sa:
”Jag stannar så länge jag kan köra bil.”
Jag sa uppmuntrande: ”Ingen fara. Inom fyra år åker vi alla omkring i förarlösa bilar. Dom vet vägen till doktorn.”
Men förarlösa bilar! Allt kul är borta. Man kan lika gärna åka ambulans. Å andra sidan: Det enda sättet att leva länge är att åldras.
Men som snacket hastigt har förändrats. Vi pratar inte längre om 0 till 100 på 4,8 sekunder. Vi pratar CO2-utsläpp. How sexy! Vi bryr oss inte om huruvida bilen drivs på framhjulen eller bakhjulen. Vi säger: Bara det är barnsäkert. Motorerna kan vi inte röra. Vi kan inte ens hälla på kylarvatten.
När jag ibland drabbas av abstinensbesvär av att inte fått prata bilar och bilkörning ringer jag och snackar med Robert Collin. Oftast pratar vi då inte mera än två timmar.
Så i onsdags var det nog sista gången jag köpte en bil.
Men det är kul att kunna tillägga: ”… och i morgon bilar jag på vårsemester till Sicilien…”
Men vemodet var strax tillbaka av insikten, att det nog också sista gången i livet.
Jag läser just nu
… en studie om ”Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika” med titeln ”I tyst samförstånd”. Journalisten och Afrikaspecialisten Bengt G Nilsson går hårt åt svenska regeringens, Palmes och SIDAs biståndspolitik vilken slappt och rutinmässigt utifrån vänstersympatier lät stödet gå till samma befrielserörelser som Sovjet valt ut för framtida segrar. Sverige blev en nyttig idiot och ”alla befrielserörelserna förvandlades till despotiska regeringar som med olika metoder förhindrade uppkomsten av genuina parlamentariska system”: Boken är väldokumenterad, skriven med återhållen vrede oh kommer att väcka förargelse inom regering och verk. Bra.
White Guide
… recenserar och katalogiserar Sveriges alla krogar. Dess metoder bör ifrågasättas och ofta hamnar guiden i blåsväder. Krögaren Tom Sjöstedt på Stockholmsrestaurangen Lilla Ego fick ett mejl från White Guides säljare. Denna frågar: Vilken poäng önskar Lilla Ego för att köpa ett annonspaket? Där rök tillförlitligheten. Säljaren har entledigats.
Samma bör ske med White Guide.
Dags för rakning
… är det, när ett företag, Gents, startar ett livsstilsmagasin. Gents vd Fredrik Bengtsson säger: ”Dofter, nyheter inom hudvård och vägledning kring rakning förekommer i andra livsstilsmagasin. Men då skrapar de bara lätt på ytan. Vi vill gå på djupet.” Akta er. Rakning på djupet vållar blodbad.