Religion - roten till världens konflikter

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-06

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om jag vore Gud skulle jag erkänna: ”Jag har ett pr-problem.”

Ty det mesta som är skit i vår tid – krig och konflikter – kan förknippas med religion.

Irakier sliter varandra i stycken. Inte i förtvivlan över en amerikansk intervention utan i religiös rivalitet mellan två muslimska sekter, sunni och shia: vem tolkar profeten Muhammeds vilja bäst?

Det är inget nytt i det. Likheten med trettioåriga krigets barbari och besatthet är slående; då stod kampen om själar och makt mellan protestanter och katoliker.

Eländet i Irak har sin rot i att sunni, generaliserat, var Saddam Husseins folk. Det hade makt och privilegier. Det är detta det vill försvara mot majoriteten, de ringaktade shia, som, än värre, delar sin religion med de för araberna avskyvärda perserna. Shia är arabvärldens styvbarn. Sunni är herrefolket.

Bara så att ni förstår det, illdåden i Irak har ingenting med Israel och dess eventuella imperialism att göra.

Den under sin våldskarriär gudlöse Saddam gjorde mot slutet av sin levnad en religiös u-sväng. Han prydde sin nations flagga med texten ”Allah-u-akbar”. Och strax innan han fick snaran om halsen uttryckte han underförstått antisemitiskt: ”Palestina är arabiskt.”

I västvärlden prisar vi samtidigt oss över vår mest konfliktfria och materia­listiskt framgångsrika tid någonsin. Det är därför inte kätterskt att undra: Finns det ett samband mellan denna harmoni och vår välsignade sekularisering? Vår avkristning har gett oss välstånd och tolerans, gjort oss snällare och mera rationella?

Jag bor i Frankrike och frågade under helgerna med dess psalmer och julkrubbor min granne:

”Går ni i kyrkan, monsieur Fouchet?”

”Ja”, svarade denne borgerlige dator­ingenjör, ”lika ofta som jag går till tandläkaren. En gång om året.”

Som en genomssnittsvensk, alltså och som de flesta människor i Europa: lagom.

Men i andra delar av världen stormar religionen fram. Och med den blodbaden.

Islam är världens snabbast växande religion. Men också katolicismen sprider sig snabbt bland befolkningen i afrikanska länder och i Kina. Pingströrelsen rider på en framgångsvåg i Syd- och Centralamerika, i Kina och Korea.

Gud bevare oss.

I Darfur (sedan fyra år tillbaka världssamvetets största skamfläck) pågår en etnisk rensning med religiös bas. Förenklat: Sudans bruna muslimska araber från norr sliter sönder västra Sudans svarta, negroida kristna befolkning.

I Somalia har en någorlunda legitim regim just drivit ut ett fundamentalistiskt, sannolikt al-Qaida-sympatiserande styre. Gott och väl. Men det skedde med hjälp av grannlandet Etiopiens armé. På Afrikas horn förknippas dess soldater med den etiopisk-ortodoxa kristendomen. Dessa etiopier stannar nu kvar som ”skydd” i Somalia, där anarki rått i två decennier. Det bäddar för ett religionskrig.

I Sri Lanka har singaleser och tamiler ihjäl varandra av hjärtans lust. Blodtörsten underblåses av att singaleser är buddister och tamiler hinduer.

I Libanon har en delikat balans mellan landets 15 officiellt erkända religiösa riktningar – från maroniter, som är en sorts katoliker, till druser, som är muslimska avfällingar – kommit i olag. Iranfinansierade shia samlade i Hizbollah kräver större inflytande och spräcker regeringen.

I Palestina, främst i Gaza, rasar konflikten mellan al-Fatah, vars parti tillhandahållit den folkvalde presidenten, och Hamas, som vann parlamentsvalet. Fatah har stått för korruption, Hamas står för fundamentalism. Utomstående har svårt att veta var de ska lägga sina sympatier. Men Tony Blair sa: ”Moderation står mot extremism.”

Gud behöver inte stå svarslös:

”Ja, mycket ont sker i religiositetens namn. Men ateismen då!? Jag har namnen på två framstående gudsförnekare. De lät ateism bli en del av sin våldspolitik. Minns Adolf Hitler och Josef Stalin.

Staffan Heimerson

Följ ämnen i artikeln