Rinkeby ett tryggt stopp på klassresan
Jag hade ärende till Rinkeby och tillbringade en dag i den invandrartäta förorten. Jag satt i en familj av muslimska flyktingar från Bosnien. Fastigheten var tråkig som en banankartong. Men den var välhållen. Entrén välstädad. Hissen fungerade. På svenskt vis satt en namnskylt på dörren. Som gäst i trerummaren tog jag på orientaliskt vis av mig skorna i tamburen. På Balkan-vis stod alla möbler i rad längs väggarna. Men de var från Ikea. Det var välputsat. Det var gästfritt. Alla såg glada ut.
Men det var svårsnackat.
Familjen hade kommit till Sverige 1993. Pappa talar inte ens Rinkeby-svenska. Sin kontakt med världen har han genom att i Rinkebykiosken för 18 kronor köpa en nästan färsk Sarajevotidning, Oslobodenje, Om aftonen klockan 19 tittar han på Visjetsi, Bosniens motsvarighet till Rapport. Mamma talade inte bättre svenska. På det kosmopolitiska Rinkeby torg reder hon sig på sin serbo-kroatiska. Grönsaksförsäljarna är oftast iranier, vilka talar all världens språk. I invandrarförorternas Konsum och Metro, liksom på McDonalds och vid OK-Q8:s mackar, finns tillräckligt med bosnier för att den svenska språkbarriären ska vara undanröjd.
Upprörande, va?!
Tvärtom. Löftesrikt. Jag känner igen mig själv. När jag i början av sjuttiotalet för några år var korrespondent i Amerika, valde jag att i New York bosätta mig i Little Italy. Mycket spagetti, ännu mera charm. Mormödrar, som tjugofem år tidigare invandrat från Kalabrien, lotsade sina bambinis barn till skolan. Barnbarn och mormor pratade italienska - för det var det enda språk mormor förstod. I kyrkan biktade hon sig på sitt modersmål. I köttaffären bollades piccata-beställningen på italienska. Mama mia, vilken värld!
Jag mådde bra i Little Italy - och jag gillade Chinatown och Little Odessa med från Sovjetdiktaturen utköpta ryska judar och Greenpoint vid Brooklyns ruttnande kajer, där invandrade polacker klustrat ihop sig. Det var de åren jag bestämde mig för åsikten, att getton inte bara ska vara tillåtna. Getton ska prisas för att de är bra.
Jag hamnade i Greenpoint, när jag skulle spåra Karl Lilja, en svensk som med sin lille son och sin polska hustru flytt undan barnavårdsmyndigheter. Jag fann honom i en enkel bostad intill ett kafé som bar namnet Zakopane. Vid stånden som sålde vitkål pratades polska. Lech Walesa var gettots hjälte.
Mitt i slitenheten fanns en samhörighet. Om det fanns skurkar i området var skurkarna åtminstone polska och kunde läxas upp på det egna språket. Jag tror att människorna i Rinkeby känner det likadant. De gör det bästa av sin situation och inte bara hoppas - de vet - att nästa generation får det ännu bättre.
Det är bara att använda ögon och öron. På en provisorisk fotbollsplan mellan buskarna spelar 12-13-åriga pojkar från Somalia och Haiti, Bangladesh, Irak, Kurdistan, Turkiet, Iran, Grekland, Ukraina och zigenare från Polen sin improviserade match. Alla är Zlatan - och det gemensamma språket är svenska. Tonfallet är stockholmska. De skulle alla kunna spela Anderssonskans Kalle. De blir svenska medborgare om de inte redan är det. De får EU-pass.
De blir "ordentliga svenskar". Jag blir rörd när jag i en trappuppgång läser ett upprop: "Regler angående miljö. Inte kasta soppor utanför sopprum. Inte röka i trapphuset. Vi bor i Sverige, inte en banan republik."
Så vad är det stora problemet? Varför allt detta gnäll?
Problemet är politik. Politiker älskar ordet segregering. De anar en orättvisa som det går att fiska i. Segregering anses fult. De bortser från att klustring och segregering skänker gemenskap medan assimileringsprocessen pågår och att den kan ta sin tid. Gettot är en mellanstation som under klassresan bjuder trygghet.
Inte ens de politiker som är på jakt efter den totala jämlikheten får mycket vatten på sin kvarn. Jo, medelinkomsten i Rinkeby är hälften mot medelinkomsten i ett av regionens rikaste områden, Lidingö. Men inkomsten är inte dålig. Den bättras på, ty 49 procent av Rinkebys familjer uppbär socialbidrag. Än sen då.
Rinkebyborna arbetar. Arbetslösheten är bara 4,6 procent. 15 procent av Rinkebys ungdomar tar sig till universitet. Det är som i en norrlandskommun ungefär. Rinkebybons medellivslängd är något år kortare än genomsnittssvenskens. Det är priset för att med livet i behåll ha räddat sig undan Milosevic eller Saddam Hussein, ayatollor och talibaner.
Heja Rinkeby!