Öresundsbron är som ett knark
Köpenhamn lär vara den dyraste staden i Europa. Nittiofem spänn för en öl på ett sunkigt hak, berättade en bekant som just kommit tillbaka. Tvåhundrafemtio för en enkel pastarätt. Dyra danska kronor, alltså.
Han hade åkt vidare till Örebro. Det var ett ställe i hans smak.
Själv har jag ingen aning, för jag åkte bara förbi Köpenhamn i sommar. Det var hur lätt som helst: Runda Malmö, ut på bron och en långsam högersväng kring hela byn, som danskarna säger. Sedan är det vajande själländska vetefält och fläskproducerande grishäkten för hela slanten, hur dyr slanten än är.
Detta är förstås ingen nyhet för många av er – snart är det tio år sedan Öresundsbron öppnade – men det var en nyhet för mig.
Jag kan inte påstå att jag begrep mycket när debatten om Öresundsbron var igång. Visst var det kul när Olof Johansson tuggade fradga, men resten? De trumpetiga debattartiklarna som målade upp detta som det största sedan någon kom på att hjulet kanske borde vara runt. Alla dessa skåningar som dök upp med en blick som om de vore nybadade av Johannes Döparen. De småfånigt saliga leendena så snart bron kom på tal, när saken äntligen var biff.
Alltihop verkade löjligt, där jag satt häruppe i Stockholm och tittade ned. Skärp er, tänkte jag. Vi pratar om en bro, för jäsiken, inte Jakobs stege. Den går till Danmark, inte till Gud.
Men då hade jag inte åkt på den.
Det är ju bara en bro, men när man listat ut vilken kur man ska sikta på för att betala avgiften, fipplat med kreditkortet och fått bommen att lyfta händer något. Eller, rättare sagt, då blommar det ut, för händer något gör det redan när man passerar skylten med texten ”Sista avfarten i Sverige”. Där börjar det kännas lite spännande och definitivt. Och när bommen sedan åker upp tar man liksom sats och det känns som när man hoppade från femman första gången. Och sedan svävar man över Öresund och nedifrån maggropen stiger något uppåt. Plötsligt känner man sig rätt högtidlig.
Någonstans där mitt på spannet kommer den fridlyst ovanliga känslan av frihet.
Det transporteras försvarliga mängder narkotika över Öresundsbron, läser jag i tidningen. Snacka om att gå över ån efter vatten. För fyratusen billiga svenska spänn kan man köpa pendlarkort och få sin dagliga tripp av själva bron.