Äventyrens ocean - ren vardagsmat

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mellan Sargassohavet och Hästarnas latituder vällde en tacksamhetens tanke upp inom mig.

Sargassohavet i västra Atlanten, hitom Västindien, är platsen där - i tovig sargassotång - världens alla miljarder ålar fortplantar sig.

Hästarnas latituder, ett ökänt stiltjeområde, ligger norr därom. Under kolonialtiden på 1700-talet transporterades tusentals hästar på segelfartyg från Europa till tjänst i spanjorers sydamerikanska gruvor och på britters nordamerikanska plantager. När stiltjen under veckor vägrat ge sig, sinade färskvattnet. Lösningen på problemet blev att lämpa de törstiga hästarna överbord.

Det är i dessa vatten - i en Atlantic crossing från Trinidad på Sydamerikas nordosttipp till Galicien på Europas fastland - jag nu som gast seglar på Alve Henricsons legendomsusade yacht "Searcher". Alve, en 50-årig båtbyggare, uppfinnare, filmare och kuf är på väg tillbaka till Sverige efter fyra år i Söderhavet, Antarktis och Västindien.

Alve hörde mig säga: "Tack, välsignade Atlanten!"

"Tack, varför då?"

"Atlanten har genom åren gett mig så många bra stories."

Först 1965. Från en båt på Mounts Bay i Cornwall följde jag den sommarens grabbigaste äventyr. Den medelålders Bob Manry från Cleveland i Amerikas hjärtland hade tagit sin fyra meters segelbåt, "Tinkerbelle" tror jag att den hette, på släp efter sin bil till atlanthamnen Falmouth i Massachusetts. Till sin hustru hade han sagt: "Mitt liv måste få innehåll. Nu seglar jag till Falmouth i Storbritannien." Manry gjorde det. Mager och sönderbränd i ansiktet möttes han av vår reporterarmada.

Vilken härlig atlanthjälte att skildra! Manry dog några år senare av hjärtattack, när han försökte segla floden Mississippi i hela dess längd.

Sedan var det killen med träbenet vintern 1967. Jag skickades till Azorerna, ögruppen som är Atlantens Hallsberg, knutpunkten, för att kolla om det fanns sanning i ett AP-telegram som sagt att en enbent svensk yngling, utan någon kunskap i segling, ensam seglat från New York till Azorerna. Storyn höll. Göran Sjöstrand var pank och utsvulten i Amerika och ville till Sverige. Han stal den 14 meter långa "Princess" i en marina på Long Island, experimenterade med segel och kompass och gjorde sig bit för bit till sjöman. Efter 45 dygn seglade han i hamn på en ö vars namn han aldrig hade hört och där det talades ett språk (portugisiska) av vilket han inte förstod ett ord. Göran ljög ihop en berättelse om sig själv som en prisbelönt mästerseglare. Hans kriminalitet avslöjades, när han sålde båtens radar och gummijolle. Han hamnade i fängelse. Det var där jag träffade gamängen och han visade hur han gömde sitt amfetamin i sin ihåliga benprotes.

En härlig atlantskurk att skildra! Göran dog ung några år senare men hade då seglat i hamn på riktigt, träffat en kristen flicka och fått en son.

Sedan var det flickan från Sigtuna strax före jul 1968. Åsa, vars efternamn jag glömt, seglade med mamma och pappa mot Västindien. Storm. Deras båt tvangs sända SOS. Mamma bärgades till ett handelsfartyg. Men den 13-åriga flickan sa: "Jag stannar kvar och hjälper pappa." Jag skickades till Kanarieöarna för att få hennes berättelse.

Vilken atlanthjältinna! Åsa fortsatte, tror jag, att segla och gifte sig med en pojke i Söderhavet.

Atlanten var på sextiotalet som den varit sedan Columbus dagar, en äventyrens ocean som skapade draman och hjältar.

Men nu? Med fyrtiotalisterna på väg in i pension har tusentals av dem seglat till Västindien eller förverkligar drömmen att under tre år segla jorden runt. Halvårsvis ankrar de upp i Karibiens laguner och har sina skepp som flytande sommarstugor.

Och åttiotalisterna? En annan gast på "Searcher", Erik Ulvås från Ljungskile, berättar att i hans generation flygluffar inte alla ungdomar i Sydostasien. "Många av oss drar till Las Palmas. Vi erbjuder oss att bli besättningsman hos långfärdsseglare."

Atlanten har blivit vardagsmat som charter till Mallorca blev på femtiotalet.

Banalt. Inte mycket att stå efter? Å jo. När delfiner gnuggar sig mot ens skepp bultar hjärtat av glädje. Likaså när det i toastolen lyser av mareld.

Staffan Heimerson