Terrorgrupperna är en modefluga

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag råkade vara i Dublin den dag i förra veckan då IRA meddelade att de säger farväl till vapnen.

Klang och jubel. Politik får ersätta terrorism. Irländare i Nordirland blir fredligare. Äntligen tonar, även för dem, deras syn på sig själva som i första hand katolik respektive protestant fram som den länge gjort för oss utomstående: antikverad.

Kan vi av detta dra slutsatser om andra terrororganisationer?

Ja. De är modefenomen. De går att bekämpa. De har en förbränningstid.

Jag minns början av 1970-talet. Jag bodde i New York. Den tidens Letterman (som hette Cavett) hade skämtet: "Fler plan flyger numera non-stop till Havanna än till Chicago." Flygkapningar var tidens gissel. Radikala människor fann det tjusigt att med vapen i hand kommendera kapten att flyga till Castros Kuba. Vad gick att göra åt detta? Inte mycket. Något år förflöt. Plötsligt noterade vi: flygkapningarna hade upphört. Utan fanfar hade kaparna gått samma väg som V-jeans och Mahjong-klänningar. De hade blivit omoderna.

Kan utvecklingen vara likadan för självmordsbombare och al-Qaida?

Visst kan den. Det finns skäl att påpeka, att det i n t e är en traditionsrik muslimsk vana att fylla ryggsäcken med dynamit och spränga sig själv i luften och därigenom döda så många otrogna som möjligt och som martyr nå paradiset och njuta ett liv med 72 jungfrur.

Självmordsbombare är en n y företeelse. De första var iranska barn som av ayatolla Khomeini 1982 sattes in som levande kryssningsmissiler mot anfallande irakiska invasionstrupper.

Besatta politiska våldsgrupperingar går att infiltrera och tillintetgöra. Den extremsocialistiska tyska Baader-Meinhofligan hade en blodbesudlad livslängd av mindre än tio år.

Den maoistiska gerillan Sendero Luminoso terroriserade under åttiotalet bondebefolkningen i Anderna, men imploderade när dess ledare fångades in.

Självmordsbombandet går tids nog samma väg som V-jeansen, al-Qaida samma som Italiens Brigate Rosse.

Jag säger bara inte n ä r . Det är en tankeställare att det för IRA tog 36 år att komma till insikt om att samtal om politisk rollfördelning sannolikt är mera givande än terrordåd i ett lågskaligt inbördeskrig som kostat 3500 liv.

Som reporter tillbringade jag på sextiotalet mycken tid på Irland. När jag återser den Gröna ön, förstår jag att frågan om återförening mellan republiken Irland i syd och det brittiskstyrda Ulster i norr är passé.

Allt har förändrats. Allt har blivit bättre. Då dominerade katolska kyrkan. Präster var sexbesatta och totalitära som talibaner. Aborter var förbjudna. Kondomer fick smugglas in i landet. Ogifta mödrar var utstötta, hulkande satt de med bebisar i knäet och tiggde i Dublins portgångar. Nunnor var landets enda exportvara.

De senaste tjugo åren har Irland - tack vare amerikanska IT-investeringar, EU-medlemskap och befolkningens befrielse från katolska kyrkans grepp - hamnat i det europiska välståndets mittfåra. Det är SUV och Big Brother för hela slanten.

Den sunda sekulariseringen är sannolikt vad som en dag tar martyrdrömmarna ur frustrerade muslimska pojkars huvuden och deras förakt för västerländsk dekadans. En färsk opinionsmätning i Storbritannien visar visserligen, att 32 procent av de tillfrågade säger sig ha förståelse för terroristernas illgärningar i London.

Men tittar man närmare finner man, att det är den manliga befolkningen som uttrycker sympatierna. I den kvinnliga befolkningen finns få sympatier. Den muslimska kvinnan vill bli som den sekulariserade kvinnan i väst. Hon vill få utbildning. Hon vill slippa förtrycket från Koranen och männen i sin krets, fäder, bröder, makar och mullor.

De vill kanske rentav skratta åt en politisk satirteckning som trycktes i en Dublintidning. Bland gubbsen på en irländsk pub står en höknäst man i turban. En irländare tar Guinnessstopet från munnen och säger: "Med tanke på att IRA nu avsvurit sig våld kan du utan risk berätta för oss - är du katolsk muslim eller protestantisk muslim?"

Vad gäller religioner kan vi bara önska: Vila i frid!

Staffan Heimerson