Krigsförbrytare bär inga djälvulshorn
På skärmar bakom fördragna gröna gardiner i sal 37 i Stockholms tingsrätt visades i går förhöret med en 40-årig kvinna som förlorade över 200 släktingar under folkmordet i Rwanda 1994.
En prydligt klädd ingenjör lyssnade koncentrerat på hennes ohyggliga berättelse, antecknade ofta och viskade då och då till sin advokat.
Med detta vittnesmål, som sändes via satellit från Högsta domstolens lokaler i Kigali, gick Sveriges första folkmordsrättegång in i en ny fas.
Hela domstolen – lagman, nämndemän, åklagare och advokat – har flyttat dit för att under tre veckor lyssna på 40 vittnesmål från människor som överlevde den 100 dagar långa dödandet av 800 000 män, kvinnor och barn.
Kvar i Stockholm är ingenjören, 54 år gammal, åtalad för folkmord och folkrättsbrott. Han lyssnar koncentrerat, rättar till sin röda slips några gånger och tar ibland en försiktig klunk vatten.
Får inte följa med
Han får inte följa med till Rwanda, men då rättsäkerheten kräver att även misstänkta krigsförbrytare ska få ta del av vad de anklagas för har det ordnats länkar, satelliter och kameror.
Kvinnan berättar sammanbitet, uppenbart tagen av stundens allvar. Hon arbetade i april 1994 på ett katolskt vandrarhem i staden Kibuye då det besinningslösa mördandet inleddes.
Hon gömde sig under taket. "Jag våga lämna gömstället först på natten. Jag fick kliva över alla som hade dödats".
Åklagare Tora Holst ställer sina frågor varsamt, tolken ombeds att bokstavera alla namn som nämns och när det är dags för lunch bryter viss förvirring ut: Är klockan 12.30 i Sverige då den är 13.30 i Rwanda? Eller är det tvärtom?
”Som att han var ledare”
Vittnet pekar så ut den åtalade. Hon visste vagt vem han var sedan tidigare, hon kände hans mor.
– Jag hörde flera av de andra som sköt ropa hans namn för att få order. Det var som om han var ledare.
Det är en berättelse som onekligen ger viss tyngd åt åklagarens påstående, att den åtalade var inblandad i mord på tusentals människor.
Kan det verkligen stämma? Kan denne blide, glasögonprydde man och familjefader som var lektor vid ett universitet i Rwanda och som flydde till Sverige under kriget, denne man som nu sitter bara några meter från mig, kan han ha gjort sig skyldig till dessa ohyggligheter?
Ja, varför inte. Krigsförbrytare bär inga djälvulshorn som avslöjar dem. Krigsförbrytare ser ut som du eller jag. Faktum är att krigsförbrytare plågsamt ofta är du eller jag innan helvetet bryter ut.
Men det har gått snart 20 år sedan folkmordet, minnen bleknar, myter vävs. Vissa detaljer i kvinnans vittnesmål är inte självupplevda, utan saker andra har berättat för henne.
Kan komma att frias
Man behöver inte vara Leif Silbersky för att förstå att utnyttja sådana brister.
Den välklädde mannen rättar än en gång till sin slips. Kanske kommer han att frias. Konstigare saker än så har hänt i svensk domstol. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att en misstänkt krigsförbrytare över huvud taget ställs inför rätta.
Det borde vara en självklarhet, men enligt olika beräkningar lever över 1 000 koncentrationslägesvakter, torterare och massmördare i högönsklig välmåga i Sverige.
Detta i ett land som ser sig som en moralisk stormakt och som först av alla brukar kräva av andra att utreda krigsbrott.
Och I sal 37 sitter två uttråkade häktesvakter och löser korsord, möjligen endast vagt medvetna om att det på andra sidan de gröna gardinerna vräker ner regn över Stockholm för andra eller om det är tredje dagen.