Om inte andra står ut, så finns det inget vi kan göra
I onsdags brände en man Koranen utanför Stora moskén på Södermalm i Stockholm.
Jag var där.
Det första jag fick syn på var en nasse. Sen fem, sex uniformerade poliser. Det låg hästskit i gränden.
Ett trettiotal reportrar, även från andra länder.
Några nyfikna turister, bland annat ett par dalmasar och en uppspelt amerikan. En äldre man som skällde alla på SVT för att vara kommunister.
Moskéns fönster stod öppna, bön hördes. En man gick runt och bjöd på choklad.
Nån talesperson för församlingen gav en presskonferens framför entrén, med budskapet att de inte älskar det här, men de respekterar den svenska lagstiftningen.
Så kom koranpyromanen, en kristen irakier. Hans skrek nåt om hur hemska muslimerna är, som vill mörda alla judar och kristna.
På den andra sidan avspärrningen stod några muslimer i prydliga chinos och skrek tillbaka. En kvinna sprang fram till dem med ett kors i hand, och mässade nåt slags välsignelse eller bön om nåd – det var lite oklart vad hon ville – men männen på de olika sidorna fortsatte sin ordbattle.
Nån med en sten försökte ta sig förbi polisens avspärrningar, men plockades enkelt bort av polisen.
Ett par muslimska tonåringar skrek nåt halvhjärtat, en kvinna med slöja vrålade att koranbrännaren ska brinna i helvetet som Lars Vilks. En kvinna uppmanade dem att lugna ner sig. Då gjorde det.
Nassen flyttat en bit upp i gränden.
Mannen spelade ”Du gamla, du fria”, sen lindade han in Koranen med bacon och fjuttade på.
Längs med muren stod folk åt glass i den såsiga sommarvärmen.
Det var en magnifik demonstration av den svenska yttrandefrihetens praktik. Nån ville bränna Koranen, polisen följde lagstiftningen och sa ja, motdemonstranterna sa sitt och sen gick alla hem.
Historien hade kunnat stanna där, men några timmar senare kallade Marocko hem sin ambassadör. Ungerns Nato-förhandlare tog semester. Den annars så osynlige Putin visade sig plötsligt – med Koranen i famnen, som bar han på en bäbis.
Carl Bildt och Jens Stoltenberg har redan sagt att de anser såna här aktioner ”olämpliga”.
Den 11 juli är det Nato-toppmöte i Vilnius. Det är lätt att se Tobias Billström framför sig, hur han fladdrar fram till Erdoğan, med munnen full av Sveriges alla eftergifter.
– God dag, Herr President, jo Herr President, snart har vi utlämnat en till och det står inte på tur innan …
– Hm … känner jag en svag doft av rök … har utrikesministern ett nytt rakvatten?
– Oh I’m so sorry, Herr President, det är den svenska yttrandefriheten som satt sig i kostymen.
Jag vet inte vad som ska hända nu, för efter den här koranbrännaren kommer en till och sen ytterligare en. Om inte andra står ut med det, så finns det inget vi kan göra.