Fotbollen skapade en luftficka i min tillvaro
Till och med det här har jag saknat. Att sitta trött och besviken i gröngräset med en gasbinda hårt virad runt högerlåret, besegrad av ett gäng lönnfeta snedsparkare från Ålberga.
Det är en helt vanlig lördag i den sörmländska gärdsgårdsserien. Efter slutsignalen har vi samlats i skuggan bakom avbytarbänken. Anders har skällt ut oss. Han är lagkapten, Stjärnhov IK:s naturlige ledare; det tog mig inte mer än åtta sekunder av den första träningen att förstå. Och jag minns att jag fascinerades av hur självklart jag underordnade mig.
För mig var det som en hemkomst. En upptäckt av hur innerligt jag längtat efter att återigen få gömma mig i ett kollektiv.
I tonåren revolterade jag mot barndomens inlärda idé om laget: jag spelade gärna rollen som ansvarslös bohem som mest bara ville slå tunnlar, en veritabel mardröm för varje tränare. Sedan försvann fotbollen gradvis ur mitt liv, annat än sporadiska matcher och som teveunderhållning.
Inte förrän den här vintern kom fotbollen att bli viktig igen.
En vinter när jag sent om kvällarna brukade be till en Gud jag kanske inte ens trodde fanns, när hela tillvaron var en enda lång svartvit väntan på knivsudden mellan liv och död: besked om att cancern spridit sig eller inte spridit sig, operationer som gått bra eller dåligt.
Bara under några timmar varje söndag kunde ångesten tillfälligt släppa.
Nästan ingen i fotbollslaget visste att jag hade en cancersjuk flickvän hemma, kanske vet de fortfarande inte. Det fanns också en trygghet i det, som en luftficka i tillvaron. Under några timmar varje söndag var jag varken tidningskolumnist eller Falköpingsbördig, jag var inte killen med en cancersjuk tjej. Jag var bara mittfältare: jag var mitt spel, mina passningar.
Sedan blev det vår. Cancern släppte taget. Ljuset återkom. Seriespelet startade med en tung förlust. Sedan två raka vinster och en snudd på bragdartad första halvlek mot Gnesta FF: storebrorsklubben och rivalen nummer ett, möjligtvis med undantag för de vildsvin som har för vana att böka upp gräset vid ena målområdet.
Men just den här lördagen har spelet låst sig. Inte ens Dennis kan rädda oss, vår skyttekung med meriter från högre divisioner.
Och på vägen hem ska det först bli allvarliga diskussioner om eventuellt byte av spelidé, och sedan tystnad, juniorerna ska lyssna på sin vedervärdiga technomusik i läckande hörlurar och mittbacken Larsson ska redan ha bestämt sig för att tröstsupa ikapp känslorna nere på pizzerian.
Men till och med det här har jag saknat. Tystnaden i bilen, den långa resan hem efter en hopplös bortaförlust.
Euforiska gruppmiljöer
När Loreen vann Eurovisionen kunde hon inte sluta hänvisa till sitt ”crew”. De var det viktigaste av allt. Hennes crew. Trots användningen av anglosaxiska ord var det förstås mycket svenskt gjort. För den som just slagit på teven efter att ha tillbringat ett halvår i exempelvis Tora Bora-bergen kunde det rentav framstå som att Christer Björkman hade sjungit vinnarbidraget.
Otydliga gruppgränser
Ännu märkligare blev det när också SVT:s kommentatorer visade sig vara en del av denna varma gemenskap. När intervjuaren kallade Loreen för ”älskling” började jag genast fantisera om att Patrick Ekwall kommer göra samma sak under sina intervjuer med Erik Hamrén under fotbolls-EM: ”Älskling, varför spelade vi bara 0-0 mot Ukraina?”