Låt oss slippa alla religioner ett tag

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

S

nälla Gud, ta time out! Lämna oss människor ifred ett år eller två. Sverige bör utlysa ett moratorium från religion och befria oss från dagens hycklande, opportunistiska, fjäskande intresse för gudstro och livsåskådning.

Moratoriet ska innefatta Allah och hans profet.

Jag uttrycker min önskan vördsamt. Jag är ingen aktiv ateist, jag är inte agnostiker. Min bästa vän är en engagerad pingstvän.

Jag är intresserad av religioner i deras historiska sammanhang. Jag vandrade sålunda nyligen av fri vilja genom Vatikanmuseets alla salar.

Jag har naturligtvis varit i de blåskimrande moskéerna i Den heliga staden Qom.

Jag har ansträngt mig med att läsa Konfucius. Och Dalai lamas Potalapalats i Lhasa med dess bönesnurrande munkar lever kvar i mitt minne.

Naturligtvis har jag vandrat genom judiska kyrkogården i Prag.

Jag förmår att skilja mellan shia och sunni, alavit och drus. Nödtorftigt begriper jag symboliken i ett shintotempels utsmyckning.

Jag är ingen religionsfiende.

Å andra sidan var jag för tio år sedan i Ayhodia i Indien vittne till när hinduer stormade en moské och i fanatisk frenesi rev den.

Jag fanns för tjugo år sedan vid Klippmoskén i Jerusalem, när en ortodox jude besinningslöst sköt muslimer.

I Afghanistan såg jag på sjuttiotalet de väldiga Buddhastatyer, vilka tidigare i år i religionens namn kom att sprängas i smulor.

Som reporter på plats i Belfast har jag också minnesbilder av hur protestanter och katoliker började jävlas med varandra.

Åjo, lite religionsfiende är jag.

Sammantaget är det rådande andliga tillståndet för de flesta i västvärlden bra. De är inte aktivt troende. De är inte gudshatande. Bara sekulariserade. Gud är irrelevant. Konsumism och hedonism rankas högre än trosliv. En Sony Playstation ger våra liv större innehåll än nattvarden.

Vår attityd till religion är ljummen. Det är en framgång för upplysning och förnuft. Inga känslosvall. Därför tolerant och fredlig.

I sekulariserade länder som Italien, Tyskland och Sverige är religion ett ämne lika svalt som frågan om monarki eller republik. Vem bryr sig?

Det blir därför häpnadsväckande, när vi nu under några veckor tvingats se gudfruktigheten välla fram över tidningssidor och genom samhällslivet. I spåren på terrorn mot New York och Washington blev det högsta political correctness att hylla islam som en fridens religion och bekänna sin respekt för dess traditioner.

Redaktörer skrev, politiker pratade, religionshistoriker lade huvudet på sned i tv. Hamas och Hizbollah blev till lokala varianter av scoutkåren.

Talibanerna, fick vi veta, hade sina skäl till vrede - i alla fall mera än amerikanerna.

Det hade, om någon hade vågat, varit "dålig stil" att störa hallelujastämningen och säga, att islam - i likhet med kristendomen på Nordirland och buddismen i Sri Lanka - också kan ha taggiga sidor.

Det införstådda babblet var vårt vaccin mot generaliseringar och fördomsfullheter. Men vaccineringen fortsatte även efter det att vi konstaterat, att västvärlden - förväntat - bar sig civiliserat åt.

Ingen moské brändes. Hotfullheterna var få. Populistiska främlingsfientliga partier bet sig i tungan hellre än att säga dumheter.

Ledarsidorna överbjöd varandra i att andäktigt förmedla kunskap om Muhammed. Det hängde en chador över varenda kultursida. Feministdebattörer, som normalt går i taket om påven säger att han är emot abort, hade plötsligt inte längre ett ord att säga om könsstympning på muslimska flickor.

Över en natt utnämnde sig alla vänsterister till hedersmullor.

Okej. Det var hyggligt av oss. Men ännu mera var det tjatigt. Det var som vi alla blivit skribenter i Allahs Veckotidning.

Så jävla heligt ska ingenting vara.

Låt oss återvända till sekulariseringen!

Staffan Heimerson