Det var bara att kravla upp
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det var ett svek.
Ett föräldrasvek.
På den tiden ställde jag klockan alltid på halv sju.
Och för att över huvud taget ha rätten att kalla sig en ansvarstagande mamma, så var det bara att bita ihop. Det var att kravla upp på första tjutet.
Det förstod ju vem som helst. Annars skulle ju det hela braka samman.
Samhället skulle falla ihop som ett korthus. Familjebildning, uppfostran, skolgång, våra gemensamma värderingar, allt skulle haverera. Ja, undrar om inte om barnets hela framtid också skulle kollapsa på något sätt.
Här gällde det att vara vaken. Att vara i tid. Att passa tid.
Och tiden som skulle passas var åtta. Klockan åtta.
Det var då sjuåringen skulle vara på Katarina norra skola.
Och jag gjorde vad jag måste. Genomförde det där sveket med kontroll och mild föräldraauktoritet. Öppnade dörren till yngste sonens rum, tände lampan i taket och ropade: ”Upp och hoppa. Det är morgon.” Och jag minns att jag ropade så där hurtigt och falskt joddlande.
Som om jag ville dölja att jag innerst inne ville, att han skulle sova vidare. Att vi båda skulle sova vidare. Att vi båda skulle få sova tills vi vaknade. Tills vi vaknade av oss själva och inte längre var så trötta.
Men yngste sonen gjorde också vad han måste. Han gnuggade sömnen ur ögonen, han gäspade och började sedan sleva i sig den där havregrynsgröten. Och vi sa nog inte så mycket till varandra. Men jag är ändå säker på att jag sa – och att jag sa det rätt ofta: ”Skynda dig på. Skynda dig nu. Det är bråttom.”
Och så på med overallen. På med mössa, vantar och ryggsäck. Och så ut i mörkret. Och om jag ställde mig i burspråket och tittade ut genom fönstret, så kunde jag se hur ryggsäcken försvann i allt det svarta.
Och då hade klockan inte ens hunnit bli åtta.
Vi vet bättre nu. Vi vet att den individuella tideräkningen är smartare än den kollektiva. Att det är bäst att följa sin biologiska rytm. Sin egen inbyggda klocka. Att det är bäst för effektiviteten och koncentrationen. Att det är bäst för flow, resultat, hälsa och överlevnad.
Men har något hänt?
Inte då. Vi lever fortfarande som om vi ska upp och mjölka korna klockan fem. Och som om vi inte hade några lampor att tända på kvällen.
Jo, en sak till. För inte så länge sedan, frågade jag yngste sonen, vad han egentligen tyckte om de där svinaktiga svinottemornarna. ”Nä, det var ingenting”, svarade han. ”Jag tänkte bara på att jag skulle i väg och träffa mina kompisar.”