Att resa är den nya skogspromenaden
Förr i tiden, för en tio år sedan, lade man en vecka på en resa till New York. Nu är det något vi klarar av på fyra dagar. Vi sticker torsdag, shoppar och äter och är tillbaka på jobbet måndag morgon klockan nio, jetlaggade men redo för morgonmöte.
Jag gjorde det själv i helgen och jag är inte ovanlig. Resandet är de nya skogspromenaderna, det som i forna tiders kontaktannonser signalerade en person med prioriteringarna i ordning. Att ”gilla att resa” signalerar egenskaper som har hög status i vår tid. En person som gillar att resa är förmodligen öppen och framåt.
Att inte gilla att resa är att vara emot nya människor och nya möjligheter. Att inte gilla att resa är lika apart som att vara emot tillväxt.
Det finns dock goda skäl till att inte resa, helst om man är en person med kontrollbehov. I samma stund du checkar in är du utelämnad till ett minutiöst regelverk kontrollerat av människor i polyester.
Säkerhetskontroller är också en prövning. Man hamnar bakom proffsresenären som vägrar checka in bagage och i stället tar oändlig tid på sig att tömma innehållet i sitt handbagage i de grå lådorna som ska scannas. Eller så hamnar man bakom flygamatören som först efter tillsägelse från polyesterpersonalen tar av sig mössa och skärp.
Befinner man sig på en flygplats eller i ett plan försätts också kroppen i akutberedskap eftersom varje högtalarmeddelande innehåller potentiellt avgörande information om ens resa. Men i nio fall av tio är dessa meddelanden om connecting flights eller final calls omöjliga att uppfatta eftersom de är skrapiga, långa och sagda med obegriplig brytning.
Resandet upphäver också i någon mån ens identitet eftersom vardagens rutiner försvinner. Det är därför man kommer hem med en sombrero och en bikini i neon. Kul ju! Jag är en person med sombrero! Nä.
Men samtidigt som de långa och snabba resorna blivit vardagsmat för många låter vi dem ta plats på ett febrigt vis. Delade snapshots av en fräsig drink på en fräsig takterass, en incheckning på en restaurang som är omöjlig att få bord på. I retur hörs en Facebook-suck av avund.
I de där spelat coola hälsningarna syns vår oförställda entusiasm och storögdhet inför det nya, annorlunda, obegripligt exklusiva, vackra eller fula.
Det är något att gilla och det är värt att resa för.