Som att lyssna på Bagdad-Bob
Ni har sett honom, Saabchefen. Han har ett rejält dubbelnamn och ingenjörsglasögon. Slips och mellanblont hår med gråa stänk. Dag efter dag dyker han upp och försöker vara övertygad om att det här nog ska bli bra, till slut.
Spekulanterna står i kö för att få köpa Saab. Det finns en affärsplan med en lönsamhet som gör Medellínkartellen avundsjuk. Nya modeller är på gång och de är det hetaste någon klurat ut sedan eltandborsten.
Man vill ju så gärna tro honom, men det känns som att lyssna till Bagdad-Bob. Det rullar inte amerikanska tanks bakom honom, där han står och utlovar seger, men det rullar sjunkande försäljningssiffror, år av förluster, halverad personalstyrka, miljardhål i kassan.
När chefen utnämndes för några år sedan gav Robert Collin ett omdöme i den här tidningen. Den nya chefen var ”helt anonym och kommer att fortsätta vara det. Han kommer aldrig att få något att säga till om utan fungerar mer som en platschef”.
Inte vet jag hur tankarna gick i Detroit, men Collin brukar veta vad han pratar om. Och så blev det så här. Slut på den anonymiteten.
Mitt syfte är inte att vara taskig. Snarare tvärtom. Det är en klassisk hjälteroll chefen har tvingats in i. En vanlig intet ont anande kille – nåja, ni förstår vad jag menar – som plötsligt blir kallad att rädda världen. Litteraturen är full av dem, från Cincinnatus till Harry Potter. De är nästan alltid motsträviga, men de accepterar till slut sitt öde. När de gjort det visar de sig vara oövervinneliga, just därför att de egentligen är den anonyma typen.
Man kan fnysa och säga att det bara rör sig om ett bilmärke. Sant. Men det trojanska kriget handlade ”bara” om att en tjej som hette Helena rymde. Stora saker finns i det lilla.
Har man läst gamla hjältesagor vet man att katastrofen måste verka oundviklig innan det vänder. Det viktiga är en liten lojal grupp som aldrig ger sig. I förrgår fick vi veta att Saab bara sålde 619 bilar i april, ett ras med nästan 65 procent från förra året. Ännu fler uppgivna huvudskakningar i tv. Men tänk så här: Saab har dödförklarats i veckor.
Konkursen är en kort bromssträcka bort. Chefens optimism får oss mest att rodna. Ändå gick 619 personer ut i april, sparkade på däcken och kom hemkörande i en ny Saab.
Snacka om lojalitet.