Snälla du, bli inte en mansrättsaktivist
Häromdagen la jag ned morgontidningen och vände mig mot maken på andra sidan frukostbordet.
”Vad du än gör”, sa jag, ”snälla, bli aldrig mansaktivist”.
Är det något jag är rädd för så är det att en person jag håller kär ska värvas av mansrörelsen.
Skräcken är att en kompis ska gå med i Facebook-gruppen Moderatmännen, eller att någon arbetskollega ska börja mumla om att kvinnorna styr världen. Eller att jag plötsligt ska hitta den amerikanske mansrätts-gurun Warren Farrells böcker på min makes nattduksbord.
Artikeln som väckte min oro denna morgon var skriven av Pär Ström, känd debattör på området, som gjorde ett ilsket utspel mot sin antagonist, författaren Maria Sveland.
Visst behövdes kvinnorörelsen en gång i tiden, menade Pär Ström i texten. Men sen hände något. Feminismen ”urartade”, blev ondsint och maktfullkomlig. Och därför måste den stoppas nu. Exakt när inträffade skiftet mellan bra och dålig feminism, undrar man? Var det före eller efter 1975, när vi fick fri abort i Sverige? Eller vid tidpunkten för lagen mot könsstympning?
Jag tror att jag vet när det hände.
Den aggressiva mansrörelse som växer fram i bloggar och nätverk i dag har sina rötter i 1990-talets ekonomiska kris: den är tätt förknippad med arbetslösheten, nedmonteringen av välfärden och den manliga ohälsan.
Viktiga problem, värda att tas på allvar.
Men i stället för att koppla ihop pojkars dåliga betyg med politiken som utarmat skolväsendet, eller fundera på hur nedskärningar inom vården påverkar män med depressioner, skyller Pär Ström & Co på – Gudrun Schyman, lokalpolitiker
i Simrishamn.
”Vad ska man göra när någon man älskar blir mansrättsaktivist?” Så löd en rubrik på nättidningen jezebel.com nyligen. Ämnet var en sons oro för sin ensamstående pappa, som blivit besatt av Men’s rights-forum på nätet och börjat odla ett bittert kvinnohat.
Enligt en genusprofessor som intervjuades fanns bara en sak att göra: att börja prata med pappan om det som egentligen gör ont. ”De flesta mansrätts-aktivister har en personlig besvikelse bakom sig. En djup smärta, som man måste ta sig förbi”, sa professorn.
Det kanske inte gäller hela antifeminist-rörelsen. Men det är ett råd som jag kommer att lägga på minnet.