”Nya” Vänsterpartiet är som en flock katter
JÖNKÖPING. Vänsterpartiets ledning vill att partiet ska bli ett mindre konstigt parti, men har högljudda delar av partiet emot sig.
Till och med omvalet av Nooshi Dadgostar blev en demonstration av partiets inre konflikter.
Vägen framåt ser krokig ut för Vänsterpartiet och Dadgostar.
Vänsterpartiets partiledning gör det inte lätt för sig. Årets kongress sträcker sig hela fem dagar över en långhelg, när barnen dessutom är lediga från skolan. Passen är långa, mellan 9 på morgonen till 22.30 och kaffet är inte gratis. Varje gång en utmattad vänsterpartist ska ta sig en kopp kostar det 32 kronor. I ett parti som redan tar betydande delar av deras inkomster i partiskatt.
Förutsättningarna för god stämning och sämja är redan där på det stora hela ganska små. Sen är det politiken också...
Vi ska vaska fram vilket parti vi behöver vara, sa Nooshi Dadgostar när hon inledde Vänsterpartiets kongressen. Vänsterpartiet har i flera år varit inne i en förändringsprocess. Partiledningen har sedan Jonas Sjöstedts tid arbetat för att göra partiet till ett mer vanligt, eller för att citera partisekreteraren Aron Etzler, ett mindre konstigt parti. Bland annat handlar det om att mildra retoriken kring socialism och antikapitalism, en mjukare inställning till Nato och att stryka att partiet vill gå ur EU.
Sedan Nooshi Dadgostar tog över partiledarposten i november 2020 har de ambitionerna förstärkts och det stora politiska projektet är nu att sitta i en S-ledd regering efter valet 2026.
Håller alla i partiet med om det här då?
Absolut inte, inte i Vänsterpartiet.
I vilket annat parti hade en så avgörande förändringsprocess varit förankrad i partiet sedan länge och det här avgörande steget, att besluta om det på en kongress, skulle ha varit en formalitet. Istället har grundbulten för den nya inriktningen, det nya partiprogrammet, väckt ont blod i partiet.
Det nya partiprogrammet är tänkt att ge partiledningen mer utrymme att bredda partiet, det vill säga göra mer eller mindre smärtsamma kompromisser för att få inflytande. Kritikerna tycker att det nya partiprogrammet saknat en rad grundläggande värderingar som socialism, antikapitalism och antirasism. Debatten om vad som egentligen borde stå kommer att ha tickat in i timmar och timmar när ett beslut väl tas på kongressens sista dag.
Partiledningen har redan gjort vissa ändringar för att förstärka de antikapitalistiska uttrycken i programmet.
Egentligen handlar det här inte om att lyckas sätta stramare ramar för Dadgostar, det handlar om att högljudda delar av partiet inte delar hennes visioner. Det här är de vänsterpartister som inte ställde sig upp och applåderade när S-ledaren Magdalena Andersson dök upp och gästtalade på kongressen. De här vänsterpartisterna är emot den nya linjen och tycker att partiledningen sålt ut sin själ. Kanske har de till och med sålt den till Sossarna.
De som är för den nya bredare och mildare linjen beskriver sina motståndare som vänsterpartister som tycker det är viktigare att tycka rätt, än att få till förändringar i samhället.
Den här kongressen har inte fått de här två grupperna att hitta varandra igen.
När politiska partier samlas till kongress eller stämma är en återkommande punkt på dagordningen den att välja partiordförande. I partier med en sittande partiledare som inte utmanats på något sätt, brukar detta ske enkelt med acklamation. Det betyder att ombuden ropar ett rungande ja och med det är partiledarvalet snabbt avklarad.
Inte heller detta gemytliga spel för galleriet funkar i Vänsterpartiet för tillfället.
När Nooshi Dadgostar skulle väljas om som partiledare yrkades på votering vilket betyder att det ska röstas och att röstsiffrorna sedan visas upp. En sittande partiledare borde väljas med enhällighet, men i det här valet hade tio ombud lagt ner sina röster, och det ville de ha fört till protokollet. Med andra ord en tydlig markering av missnöje mot Dadgostar och hennes ledning.
I vilket annat parti som helst skulle inre konflikter och falangstrider som de som nu river genom Vänsterpartiet ha skapat panik hos partiledningen. Inte i Vänsterpartiet. Det här är ett parti som är emot, inte bara kapitalism eller andra partiet - utan även emot varandra.
Det finns mycket som gör Vänsterpartiet till en udda fågel i det politiska landskapet. Här bara några exempel:
- Nooshi Dadgostar och partiledningen vill göra Vänsterpartiet till ett mer vanligt parti med målet att få sitta i en regeringen. Att delar av partiet inte vill det är speciellt, med tanke på att de är ett politiskt parti i Sveriges riksdag.
- Under kongressen har partiet separatistiska möten där män och kvinnor har möten var för sig. Varje dag hålls också en interfeministisk paus. Den kan innehålla en analys av manligt och kvinnligt deltagande på talarlistan eller en kort föreläsning om jämställdhet.
- Palestinas ambassadör i Sverige var inbjuden talare och ingen annan talare rev ner lika stora applåder.
- Var och varannan person på kongressen bar en palestinasjal över axlarna.