Det gör mig rasande när nationalparkerna stängs ner
Vad fan får jag för pengarna?
Det undrar jag när jag besöker min älskade nationalpark.
All service bara skärs ner hela tiden.
Det började med parkeringsvakten.
När jag åkte till Stenshuvuds nationalpark i slutet på 80-talet satt det en person i en vaktkur vid infarten och tog 25 kronor i parkeringsavgift. Det var ordning och reda och när det var fullt fälldes en bom ner.
Efter några år var han borta. Vid pandemin och ovanligt fina somrar bryter total oreda ut där jag fick en baklykta påkörd och krossad, där två bilägare hamnade i slagsmål, och där ordningsvakter får sättas in när alltför många bilar tränger in sig på en för liten yta.
Det fanns länge en lucka där man kunde köpa kaffe, dricka, glass, smörgåsar och kakor efter en långvandring upp på berget.
Plötsligt är luckan igenbommad, det talas om en foodtruck, men ingen kommer.
Jag har hittills tagit försämringarna med jämnmod. Men nu är måttet rågat.
Vid mitt senaste besök, för att beundra blåsipporna, var toaletterna igenbommade. En skylt deklarerade att det varit skadegörelse och att de inte skulle öppnas.
Jag började fundera på vart mina och andras skattepengar egentligen går. Och på att jag önskar att ansvariga politiker såg den stora bilden. Vad som är viktigt att lägga pengar på.
Nu säger ni att det finns större problem än detta, och då säger jag att ni försöker blanda bort korten.
Det här handlar om någonting som har monterats ner, bit för bit.
Sverige har 30 nationalparker som enligt Naturvårdsverkets hemsida är de finaste och mest värdefulla områdena i det svenska landskapet. Där bevaras inte bara naturen, de är också platser där det ska finnas en infrastruktur för besökare som gör det enkelt även för den som inte är så naturvan.
Fungerande parkering. Tillgång till mat och dryck. Toaletter och möjlighet att tvätta händerna.
Och: en besöksanläggning med information och kunnig personal.
Det är så att man kan gråta när de i år meddelar ”på grund av stora neddragningar i budgeten kommer våra öppettider vara begränsade”.
Det fina Naturum, där jag brukade fråga personalen om olika saker, och titta i dagboken där besökarna noterat när de sett årets första blommor och fåglar, är stängt när jag är där.
Ett tomrum breder ut sig.
När samhället drar sig tillbaka blir det fritt fram att slå sönder toaletter, klottra, skräpa ner och strunta i att koppla hunden.
Jag kan tänka på hundra saker som det är mindre viktigt att lägga skattepengar på än landets nationalparker.
”Vad fan får jag för pengarna?”, sades av Leif Östling, 78, när han var ordförande i Svenskt näringsliv. Nu vill han tillsammans med f d Metallbasen Göran Johnsson, 78, granska hur skattemedel används i Kommissionen för skattenytta.
Det är på tiden. Det gör mig rasande när små intressegrupper som skriker högst och olika skumma föreningar får pengar, för att inte tala om kriminella som lurar välfärdssystemen, medan Naturvårdsverket måste sparka tio procent av sin personal.