Låt Travolta spela Alcalá - i filmen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I

fallet Jesús Alcalá är nu säkert fyra böcker på gång - och då räknar jag inte den förväntade "Oskyldigt dömd". Av Jesús Alcalá.

Den grånade filmmannen Olle Grönstedt sitter sålunda varje sessionsdag i Stockholms tingsrätt och gör anteckningar. Han vet vad han vill skriva: "Det är ju en deckare", säger han till mig.

Anita Jekander, tv-reportern som med en gnutta undersökande journalistik strippade kulturpersonligheten Alcalá på dennes fejkade, fascinerande bakgrund som sonson till den siste spanske presidenten, avser att skriva en reportagebok.

Den gamle Amnesty-ordföranden Bo Lindblom, som har djup insyn i välgörares väsen och drivkrafter, har titeln på sin bok klar. Jag anar en brutal ironi: "Höjd över varje misstanke".

Marianne Ahrne, framgångsrik författarinna, överväger att skriva en studie i Kultur-Sveriges platta fall inför Alcalás karisma och obestridliga intelligens. Hon ler menande, när jag ser det som en variant på solochvår.

En härlig bokhöst väntar.

Men filmen då!?

Jag måste tillstå att när jag i början av förra månaden som reporter satte mig i Rådhuset först inte insåg hur fascinerande Alcalá-rättegången skulle bli. Det rör ju sig bara om misstankar i det mest alldagliga av brott. Varje morgon har jag i Rådhusets foajé kollat uppropslistan till de många sessionssalarna. Just det, nio fall av tio handlar - precis som i fallet Alcalá - om påstådda försök att orättmätigt komma över andras pengar. Rån. Stöld. Fiffel. Båg. Bedrägerier. Ekobrott.

Till Fallet Alcalá har emellertid ytterligare en dimension fogats. Klassfrågan.

En lynchmobb från kulturvärldens aristokrati försökte genast lägga locket på hela processen. Alcalá själv hörde till frälset. Han fick inte misstänkas. Upprop publicerades på Dagens Nyheters kultursida. En kulturmedarbetare i Expressen beskrev senare, för att mana fram bilden av en nebulös skenprocess, själva platsen för rättegången som "Rådhusets labyrinter". Irrgångar? Han kan knappast ha sett Rådhuset. Den ansedda debattören Maria-Pia Boëthius gick än längre. Hon målade upp bilden av Kafka, tjugotalets Prag och "Processen".

Snacka om rök och speglar. Beskrivningen är falsk. På ytan: Rådhusets interiör är raka vinklar, belysningen god, stilen utpräglat funktionell. På djupet: få procedurer är mera öppna och genomskinliga än en svensk rättegång.

Kultursidornas aristokrater har inte fattat att "det ofattbara" hänt. De framhärdar. Eva Moberg följde en dag förhandlingarna. Jag frågade henne hur hon uppfattade dem. Hon dömde ut processen i grunden:

"Det är", sa Moberg, "helt huvudlöst att påstå att han försökt förskingra och bedra."

Jag hade en följdfråga om hon i backspegeln, efter allt som kommit fram om mytomani, märkligt framställda dokument, reseräkningsbluffar och misstänkta penningtransaktioner, inte beklagade att hon var en av de 24 kulturpersonligheter som fördömde rapporteringen om misstankarna mot Alcalá.

"Icke. Det var befogat."

Det är med denna dimension - kravet på annorlunda spelregler för dem där uppe än för oss här nere - som rättsdramat Alcalá fått sina ytor och undertexter, sina subplots och cliffhangers.

Stockholm Law. Lika fascinerande som en L.A. Law. Lika men annorlunda på samma sätt som en Ingmar Bergman skiljer sig från en Steven Spielberg.

Vilken film! Och i rättsdramats pauser har jag tagit på mig plikten att själv göra rollbesättningen till "Jesús - the movie".

Som Jesús Alcalá - John Travolta, speciellt meriterad från "Get Shorty" och "Primary Colors".

Som Michaela Sjögren, som av Kultur-Sverige beskrivits som "en hämndlysten kvinna och lögnerska" - Julia Roberts därför att Sjögrens civilikurage distinkt påminner om "Erin Brockovichs".

Som ekobrottsåklagaren Gunnar Stetler - Tom Hanks därför att denne så väl spelar "en vanlig enkel reko kille" och i avgörande ögonblick plockar fram oväntad briljans.

Som statsåklagare Yngve Rydberg - Karl Malden, vars fyrkantiga fysiska likhet är slående och som utstrålar banal rättrådighet.

Som försvarsadvokat Leif Silbersky, som är så påfallande snabbtänkt, humoristisk och slagfärdig - självklart Danny DeVito.

Som domaren Rolf Nöteberg, som är pedantisk och stundtals knarrig men har en varm utstrålning - Lorne Greene.

Som Wilhelm Agrell - Stellan Skarsgård. Som Jesús Alcalás spökskrivare - Orson Welles, mitt emellan "Harry Lime" och "Citizen Kane".

Staffan Heimerson