Oskyldig hade dömts - om han inte fått advokat
Det här är berättelsen om en landsortsjurist som lade ner en hel del oavlönat slit på att hjälpa en ung man som av allt att döma hade gjort sig skyldig till ett struntbrott.
Men innan ni suckar och går vidare till något mer spännande att läsa vill jag att ni betänker följande:
Om Beatrice Ask får sin vilja igenom så hade denne man dömts för ett brott han bevisligen var oskyldig till.
Det finns en verklighet bortom Silbersky, Althin och de andra stjärnorna som får de stora, omskrivna målen och har råd med våningar i Stockholms innerstad, sommarresidens och tjusig bil.
En mindre spektakulär vardag för hundratals advokater runt om i landet, de som sliter med processer som gud glömt i tingsrätter som storstadspressen sällan eller aldrig besöker.
Det är i första hand dessa advokater som drabbas om det blir allvar av den utredning som justitieministern har tillsatt: en utredning som har fått i direktiv att se om det går att minska advokaternas ersättningar och i vissa fall förvägra misstänkta rätten till biträde.
Eller rättare sagt, det är deras klienter som drabbas.
Ta till exempel den unge, tidigare ostraffade man som för en tid sedan kom att misstänkas för lindrigt narkotikabrott.
Utredningen var klappad och klar på nolltid. Polis hittade honom misstänkt påtänd på stan, urinprovet visade spår av narkotika. Ingen försvarsadvokat behövdes. Bang, bom, dagsböter i tingsrätten.
Men mannen hävdade att han var oskyldig, överklagade och begärde att få advokat.
Det är inte ens med nuvarande bestämmelser säkert att en hovrätt går med på att någon som har dömts till böter får vare sig ny rättegång eller biträde. Åklagaren stretade emot, men domstolen gick på den dömdes linje och utsåg en advokat som snart hittade alla möjliga konstigheter.
Det verkade som att mannen hade alibi för den aktuella kvällen. Och i polisrapporten angavs att han hade ett mobilnummer som han aldrig hade hört talas om. Polisen skrev för övrigt att den misstänkte var "känd sedan tidigare". Känd för vad? Han är ostraffad och såvitt bekant inte ens misstänkt för brott tidigare.
Kunde det ha skett en förväxling av personer? Hade någon annan kommit över mannens leg? Advokaten började bråka. Skrev inlaga efter inlaga. Begärde att urinprovet skulle jämföras med klientens dna.
Åklagaren vägrade. Ny skriftväxling fram och tillbaka. Det slutade med att hovrätten tvingade åklagaren att gå med på dna-kontrollen.
Utlåtandet från Statens kriminaltekniska laboratorium var glasklart: urinprovet kom från någon annan än den dömde.
Mannen var således något så sällsynt som bevisligen oskyldig och blev givetvis friad.
Om detta märkliga fall går att säga både det ena och det andra. Att det krävdes en välvilligt inställd hovrätt för att misstaget skulle uppdagas känns till exempel allt annat än tillfredställande.
Polisen som under ed vittnade om att rätt person stod inför rätta imponerar för övrigt inte. Jag kan inte helt frigöra mig från misstanken att den polisiära iakttagelseförmågan hade varit skarpare om det varit en medelålders vit slipsgubbe som stod inför rätta i stället för en ung svartskalle.
Men det viktigaste i denna berättelse är hur ett till synes glasklart rättsfall kan vändas upp och ner då den misstänkte får en advokat vid sin sida, någon som kan lagen och människors rättigheter.
Det är långt ifrån första gången det har krävts ett biträde för att en oskyldig ska frias. Det finns dessvärre inget som tyder på att detta var sista gången.
Just denne jurist hade tjänat bättre som sjukvårdsbiträde än vad han gjorde på detta fall. Han säger att han lade ner en hel del gratistid på sin klient. Jag har, efter att ha läst igenom alla handlingar, inget skäl att betvivla påståendet.
Advokaterna kommer ha råd att betala hyran även om deras arvoden sänks. Men hur kommer det att gå för de människor som ställs inför rätta?
Justitieminister Ask, du vet svaret.