Han sitter på Trumpkortet – seger i Iowa
Vad är typiskt Amerika?
Det är i alla fall inte Iowa.
Amerika är mångkulturellt, svart och vitt, brunt och gult. Delstaten Iowa på prärien i landets mitt är däremot homogent vit. Det ”riktiga” Amerika är jäktat och affärsmässigt. Iowa är eftertänksamt. Det är en del av bibelbältet och dess tre miljoner invånare odlar på en yta som är en tredjedel av Sveriges, majs och föder upp 18 miljoner grisar. Bondvischa.
Dess huvudstad Des Moines är så munter att guiden Lonely Planet råder: ”Övernatta, ät frukost och lämna den sedan så snabbt som möjligt”.
Men inte. Tvärtom, alla söker sig dit. Ty om två månader, den 1 februari, fokuserar vi alla på Iowas 1 682 valkretsar, där de politiskt intresserade - republikaner för sig, demokrater för sig - i skolor och bibliotek, i kyrkor och i grisfarmares vardagsrum samlas till ”caucus”, långa, omsorgsfulla resonemang om vilken presidentkandidat deras delegater ska rösta på vid nomineringen senare i sommar.
Vilken kandidat bärs upp av termik? Och vem trycks ner och kraschlandar? Trots att delegaterna från Iowa bara utgör en procent får de genom att var först i valrörelsen ett oproportionerligt inflytande.
1976 blev en okänd jordnötsfarmare, Jimmy Carter från Georgia, genom sin seger i delstaten åtta månader senare president. Det var i Iowa ”den givne” Howard Dean bara blev trea och det var slutet för honom och 2008 fick Barack Obama sitt genombrott och fler röster än ”den givna” Hillary Clinton.
I Iowa får begreppet vinna eller försvinna (på amerikanska: make or break) en mening.
Nu frågar ni: Hur går det den här gången? Jag vet.
Donald Trump, den vulgäre, brackige, störtrike, paranoide, egomaniske, isolationistiske, brutale, bombastiske – men också intelligente och karismatiske – fåntratten, xenofoben och rasisten vinner det republikanska partiets caucus i Iowa.
I månader har analytiker sagt att han är en skämtfigur. Nätets Huffington Post förklarade att de skulle ha hans namn enbart på nöjessidorna. Andra sa: ”Det är bara hans kändiskap från tv som bär fram honom - strax imploderar han.”.
”Strax” inföll inte i juni, inte i juli, inte i augusti, inte i september, inte i oktober, inte i november. Trump har hållit sina höga opinionssiffror och till och med stärkt dem.
”Men”, har analytiker sagt och pekat på att delstaten varit hem för fem nobelpristagare, ”de förnuftiga, jordnära människorna i Iowa genomskådar Trump och sätter honom på plats.” Nåja. Delstatens stora söner är William Cody (Buffalo Bill) och John Wayne och det var i Iowa Clint Eastwood filmade ”Broarna i Madison County”.
Det finns en vana i Europa att bara lyssna på den akademiska eliten längs Amerikas östkust och på spådomar från det demokratiska Kalifornien med både Hollywood och Silicon Valley. Mellan New York och Los Angeles ligger ”the flyover states”, de som inte räknas. Iowa är en av dem.
Men dess invånare har samma rösträtt som alla amerikaner. Där finns tea party-sympatisörer, där finns religiösa och de tar inte order från ostkustens elit.
Med sitt politikerförakt gillar de att Trump ”inte är som de där i Washington”. ”Jag är affärsman och jag är rik”, säger han. Hans plumphet översätter de med att ”han säger som det är”. De gillar hans slogan ”Jag ska göra Amerika starkt igen”. Kvinnor tänker rösta på honom därför att ”han är en riktig karl”. I många frågor undviker han att ta ställning. Om aborter är han både ”very pro-choice” och ”I’m pro-life”. Om vapen säger han att ”det bästa vore att ingen hade dem” men ”jag ger mitt fulla stöd till Second amendment”, som ger alla rätt att bära vapen.
Väljarna tittar på de 13 andra ”normala” kandidaterna och rycker på axlarna. Den snygge, unge Marco Rubio har hamnat i en Mona Sahlin-skandal med missbruk av kampanjens kreditkort. Barnläkaren Carson, som är den som har högst opinionssiffror och är lågmäld och klurig där Trump är högljudd och övertydlig, är beslagen med lögner. Jeb Bush är blodlös, det är som om han inte vill vinna.
Kusten ligger klar för Trump, som mera är en marknadsutropare än en clown. Han klarar New Hampshire och ”det oöverstigliga” South Carolina. Han kommer till republikanernas partikonvent i Cleveland, Ohio den 18 juli med tillräckligt många delegater. Partiet är genomdemokratiskt och lyssnar på folkviljan. Det har ingen nödutgång till rökfyllda mygelmöten där en annan kandidat kan utses.
Samtidigt pågår demokraternas valkamp. Det görs stor affär av att en intellektuell, judiskfödd socialist, den 74-årige Bernie Sanders, har opinionssiffror som nästan klår Hillary Clintons. Men på längre sikt är han en omöjlighet.
Hillary är impopulär men respekterad. Tack vare ofantligt mycket pengar och god organisation är hon en ”shoe in” - den uppenbara segraren - när demokraternas partikonvent den 25 juli hålls i Philadelphia.
Och sedan?
På valdagen, tisdagen den 8 november, har Hillary en majoritet av landets kvinnor bakom sig. Hon får de svartas röster och - viktigare - hispanics, som känner avsky och rädsla för Trumps politik av murar och utvisning.
Clinton vinner med flera procents marginal och blir Amerikas första kvinnliga president.
Jag gnällde …
… i min kolumn den 14 november över helsicket att fylla 80 år. Men inte när jag fick följande mejl: ”Eftersom du inte gratulerade mig på min 80-årsdag gratulerar jag inte dig på din”. Undertecknat av Åke Cato. Följ Catos blogg, den mysigaste på nätet.
Jag läser just nu…
… av sentimentala skäl ”Störst i landet” av Sten Söderberg. Den kom ut 1951, när jag var 15 år, och handlar om en ung man som på en stor tidning gör karriär som reporter. Romanen och dess huvudfigurer och hårt drickande anti-hjältar underblåste min längtan bort från gymnasiet till en tidningsredaktion. Gudskelov blev jag en drop-out.
Om terrorismen…
… pågår en kapplöpning i Storbritannien mellan de gröna och socialisterna: Vems förklaring ska segra? De gröna, med prins Charles i spetsen, säger att flyktingkrisen och terrorismen har sin rot i klimatförändringarna. Socialisterna säger – surprise, surprise – att det är Amerikas fel. Själv utesluter jag inte att IS och islamistisk extremism har med dåden att göra.