Abborren i Rom får mig att minnas torsken i Falköping

Ronnie Sandahl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-06-05

Det kommer alldeles oväntat, en ljummen kväll i Rom.

Kanske inte alls med självklarheten hos Prousts madeleine­kaka – smaken som i inledningen av ”På spaning efter den tid som flytt” slungar författaren tillbaka till barndomens hemby – men visst ­öppnas en dörr till det förflutna i samma ögonblick som jag tar första tuggan.

På tallriken framför mig ligger en grillad havsabborre. Jo, den smakar fantastiskt. Men vad smakar den? Vad är det den påminner mig om? Efter några minuter går det upp för mig.

Skolbespisningens stekta torsk.

Nej, det är kanske inte en dörr som öppnas. Jag föreställer mig snarare en dörr som lämnats på glänt, och om man går förbi tillräckligt långsamt kan man känna lukterna från en annan epok, minnas smakerna från en tid då allt var nytt.

Ett nittiotal innan torsken och laxen hade gjort varsin klassresa i motsatt riktning: när torsken fortfarande stektes hårt och salt och serverades helt vanliga tisdagar medan laxen var festmat, denna milt ljusrosa uppenbarelse, strikt begränsad till dop och studentmottagningar.

Och plötsligt slår det mig att den ­restaurang som är överrepresenterad på min lista över tidernas mest minnesvärda måltider är Centralskolan i Falköping.

Salladsbordet med den mytomspunnet massproducerade salladskryddan som fastnade i tandställningen; redan flera år innan man började mellanstadiet hörde man rykten om denna gröna salladskrydda. Potatisbullarna med lingon. Moussakan. ­Faluburgaren – falukorv i hamburgarbröd – som var så populär att den ­belades med restriktioner: två per elev. Eller kanske tre.

För det gick förstås alltid att förhandla med mattanterna, inte minst Gunhild, som jag tyckte mest om, alla på Centralskolan tyckte bäst om Gunhild, alla sökte hennes tryggt ­vakande blick.

Eftersom jag satt med i elevrådet propagerade vi ständigt för godare skolmat, precis som alla skolelever i modern tid gjort. Inte för att det var något fel på maten utan för att det förväntades av oss. Mattanterna fungerade därmed som skolvärldens substitutmammor, de hanterade klagandet med tystnad och tålamod.

Och ibland försökte de möta oss, målgruppen, med innovationer, ­ibland rena pr-trick, nya upphottade namn på maträtter som annars riskerade att ­falla rakt ned i soppåsen: höstgrytan, pizzafisken.

Eller cowboysoppan: det kändes faktiskt som att man bar ­både ­pistolhölster och boots där man satt och slevade i sig.

Och kanske kommer ­någon enda maträtt på ­någon enda restaurang i världen lyckas att frammana den känslan igen.

Men den kommer inte att serveras av Gunhild.

Billig skolmat

… hittar man i Gnosjö. ­Endast 6,50 per elev och lunch betalar kommunen. Jämfört med rikssnittet på 9,48 kronor. Och med tanke på alla studier om skol­matens betydelse för elevernas prestationer i skolbänken framstår det som en smula märkligt. Gnosjö är ju känt för sina innovativa små­företagare. Kan näringsbrist slutligen fälla den gamla ­hederliga Gnosjöandan?

Viktig skolmat

… hittar man överallt. Inte minst för barn som har det knapert ställt. En rapport från Stockholms Stads­mission poängterade i fjol att skollunchen för många barn kan vara det enda målet mat på en dag.