Kallprat i all ära men fy för goda lyssnare
Någon nämnde en känd politiker häromsistens, vilken kan kvitta, och berättade om hur han träffat henne på en tillställning, vilken kan kvitta, där folk gled runt med glas i handen och konverserade, om vad kan definitivt kvitta.
Konverserade gjorde dock inte politikern. Hon, som verkar vara så framåt, stod i ett hörn och såg bortkommen ut. Det illustrerade den melankoliska sanningen att man aldrig kan se så ensam ut som i en folksamling.
Berättaren är en vänlig själ, så han gick fram till sagda politiker och började småprata. Ingen rivstart, men berättaren gjorde då vad alla kloka människor gör när de vill hjälpa någon att känna sig hemma: han tog upp något som han själv skiter fullkomligt i, men som han visste att politikern i fråga – ursäkta det vedervärdiga uttrycket – brinner för.
Jisses.
Från trappistnunna till Sverker Olofsson på tre sekunder. Snacket bara vällde fram, med inlevelse och retoriska frågor: Ere så, ere så, ere så? Vår berättare kunde inte klämma in ett ord i den andlösa svadan.
Den där historien belyser problemet med minglande. Förvånansvärt få kan konversera. De kanske kan hålla låda, men det är något annat. Roande småprat behärskar de inte.
Jag nämner inte detta därför att jag själv är någon hejare i genren. Jag nämner det därför att det här med konversation är svårt för oss alla. En del har accepterat sina skandinaviska gener och hinkar i sig vin i tysthet. Andra läser från ett färdigt konversationsmanus och lyssnar aldrig. Själv tillhör jag den vanligaste gruppen: vi som gör så gott vi kan och lyckas sådär. Vi som alltid kommer på de dräpande kommentarerna och roliga anekdoterna mellan en halvtimme och en halv dag för sent.
På franska kallas det esprit d´escalier, trappans fyndigheter. Alltså sådana kvickheter man kommer på när man kliver ut på yttertrappan efter minglets slut.
En gång försökte jag föra roande konversation om den saken, men det gick åt helvete det också. Jag kom inte på att det heter esprit d´escalier, förrän på hemvägen.
Fast både jag och den där politikern kan trösta oss med att vi inte tillhör den värsta gruppen: de som verkligen anstränger sig för att vara goda lyssnare. För obehagligare än att komma på vad man skulle ha sagt i efterhand, är att tvingas tänka på att någon hört vad man faktiskt sagt.