Berättelsen om den ensamma galningen
"Misstänkt beskrivs som psykiskt sjuk med högerextrema åsikter".
Tror någon att en rubrik hade sett ut på det sättet om Jo Cox utpekade mördare var muslim?
Det är så tydligt att sättet västvärlden väljer att se på attentat är avhängigt de unika omständigheterna i varje fall.
Morden i Orlando skrevs snabbt in i berättelsen om islamistiska terrordåd, trots att FBI sa att det var för tidigt i utredningen för att dra säkra slutsatser.
I London lämnade skribenten Owen Jones en direktsändning i tv därför att programledaren inte ville gå med på att det handlade om en homofobisk massaker utan envisades med att säga att det var en "attack mot oss alla".
Som om det var en slump att det var just en gayklubb Omar Mateen valde ut.
När en brittisk parlamentsledamot sköts ihjäl några dagar senare var det dags för ett helt annat slags narrativ.
"Mordet på Jo Cox chockar Storbritannien. Misstänkt beskrivs som psykisk sjuk med högerextrema åsikter", trumpeterade TV 4. "Brodern om 52-åringen: Har en bakgrund av mental ohälsa", berättade SVT.
Enligt två vittnen ska den misstänkte Thomas Mair ha skrikit "Britain first", namnet på ett högerextremt parti, i samband med attacken.
Brittisk press säger att han har kopplingar till en nationalistisk organisation som försvarat apartheidregimen i Sydafrika och en människorättsorganisation uppger att han i årtionden har sympatiserat med en nazistisk organisation i USA.
Någon som vill satsa pengar på att rubrikerna hade handlat om psykisk sjukdom om mördaren hade sin bakgrund i mellanöstern, skrikit "Allahu akbar" innan han plockat fram vapnet och sympatiserat med islamistiska terrororganisationer?
Berättelsen om den ensamme galningen är förbehållen högerextrema amerikanska män som bor i skogen och då och då slänger in en bomb i en abortklinik och Breivik. Vita män.
Jag säger inte att terroristers psykiska tillstånd nödvändigtvis är journalistiskt oväsentligt. Tvärtom, gärningsmännens mentala hälsa är nog ofta en del av förklaringen till dessa avskyvärda dåd.
Men det är lika sant i Orlando eller Paris eller Bryssel som det var i går i Birstal i West Yorkshire.
Nu har det i och för sig även spekulerats i hur Omar Mateen mår psykiskt, men den dimensionen i det fallet har inte blivit rubrikmaterial på samma sätt som det vi nu ser.
Att vissa populistpolitiker och skitsajter utnyttjar en del attentat och helt negligerar andra är som det är. De har sin politik och sin agenda.
Att anständiga mediehus väljer olika vinklar beroende på vem mördaren är handlar om någonting annat. Vi bär alla på föreställningar och fördomar. Rapporteringen om framförallt islamistisk terrorism har undan för undan sedan skyskraporna föll blivit allt febrigare. Jag tror inte redaktörerna ens tänker på hur nyhetsvärderingen kan skilja sig.
"al-Qaida", var även min första tanke då jag nåddes av nyheten om bomben i regeringskansliet i Oslo.
Det är lätt att ryckas med. Men ord betyder någonting. Det borde inte minst vi journalister aldrig glömma.