Artisten som slår hårt – med sin högerhand
Mellan reklamtavlor och ryggar i lunchrusningen på Hötorgets tunnelbanestation, ett sönderslaget ansikte.
I ögonvrån ser det ut som ännu en konsertaffisch för artisten Chris Browns framträdande i Globen nästa måndag. Det dröjer en sekund innan man inser att affischen är en protestaktion: bilden föreställer Browns ex-flickvän Rihanna, minuterna efter att han misshandlat henne till oigenkännlighet.
Några timmar senare har konsertarrangören skickat fram en pressansvarig som klargör att ”man måste skilja på artisten och privatpersonen Chris Brown”.
Måste man verkligen?
Enligt polisrapporten från den där februarimorgonen hade Chris Brown färdats i en hyrd Lamborghini tillsammans med sångerskan Rihanna.
Först hade han försökt kasta ut flickvännen från den rullande bilen, sedan slagit henne i ansiktet ett flertal gånger med sin högra knytnäve.
Polisen kunde senare konstatera att blod hade stänkt över både bilens klädsel och Rihannas klänning.
Brown hade också bitit henne i örat och fingrarna, nästan fått henne att svimma i ett polisgrepp. Hotat att döda henne.
Alltmedan han uppenbarligen varit kontrollerad nog att styra Lamborghinin med vänsterhanden.
Det känns som att man har läst berättelsen förut. Av den enkla anledningen att man har det.
Variationerna är få: det kan handla om olika samhällsgrupper och hemförhållanden, det kan vara skiftande kvalitet på kockkniven som till slut blir mordvapnet, men våldet är ofta skrämmande likt.
Vreden och självbehärskningen. Hoten.
Och när konsertarrangören vädjar om att vi ska skilja på privatperson och artist är det bara fortsättningen på en gammal svensk tradition. Under många år betraktades kvinnovåld som en privatsak.
Att slå sin fru i hemmet var i praktiken lagligt fram till 1982. Och än i dag omnämns kvinnomord ofta som ”familjetragedier”, som en diskret antydan om att det som händer bakom stängda dörrar nog också bör stanna där.
Bara under 2000-talet har 201 svenska kvinnor mördats av sina män. Det vet vi eftersom Aftonbladets reportrar Kerstin Weigl och Kristina Edblom tröttnade på att ingen myndighet brytt sig om att räkna. De tröttnade på notiserna, det aldrig sinande flödet av anonyma mördade kvinnor. De berättade kvinnornas historier, gav siffrorna ansikten.
Och i den kontexten väljer jag att tolka affischaktionen i Stockholms tunnelbana. Som en motståndshandling, en stilla påminnelse till oss stressade resenärer: högerhanden som slår och högerhanden som kramar en mikrofon i Globen på måndag – det är samma hand.
Kända män …
För några år sedan greps den världsberömde regissören Roman Polanski i sitt hem – för en trettio år gammal våldtäkt. Den mäktige mannens mäktiga vänner, däribland både presidenter och filmmakare, protesterade vilt. Och fick honom frisläppt.
… och offren
Ingen av dessa framstående humanister nämnde offret i sammanhanget. Hon heter Samantha Geimer. När den orala och anala våldtäkten skedde var hon tretton år gammal. Hon var inte ensam – både modellen Edith Vogelhut och skådisen Charlotte Lewis uppger sig ha blivit våldtagna av Polanski under samma tid. Nu är Geimer 47 år gammal och skriver en bok om händelsen. Låt oss hoppas att den blir skoningslös.