Sådan är svensk flyktingpolitik
Det är oacceptabelt att polisen nekar ett suicidalt, utvisningshotat barn en ny prövning.
Men Migrationsverket visar prov på svårslaget hyckleri som framställer sig som myndigheten som vill rädda pojken.
Sanningen är att svensk flyktingpolitik inte är vackrare än så här.
Den svårt traumatiserade pojken har trots psykiatrisk vård sytt ihop sin mun och försökt ta livet av sig.
Det finns således goda skäl att tro att han talar sanning då han berättar om sexuella övergrepp i ett flyktingläger och att italiensk polis misshandlat honom.
I medier i dag framställs det som att den känslokalla gränspolisen i Malmö struntar i detta barns gräsliga upplevelser och tänker avvisa honom, trots Migrationsverket vädjanden om att få pröva ärendet igen.
Det här är en bild av situationen som myndigheten själv av förklarliga skäl inte har någonting emot: Migrationsverkets biträdande rättschef gör sitt bästa för att bidra till den genom att i en intervju med Ekot berätta att en rådig tjänsteman tagit kontakt med polisen och vädjat om mer tid.
Men sanningen är att det är Migrationsverket som har beslutat att sätta pojken på ett plan till Italien. Ett beslut som sedan har fastställts i domstol utan invändningar från myndigheten.
För den byråkratiskt och formalistiskt lagde är beslutet oantastligt. Den så kallade Dublinförordningen innebär att det är första landet inom EU som en flykting kommer till som ska pröva dess asylansökan, vilket i detta fall är Italien.
Förvisso går det att strunta i förordningen, till exempel om det finns "synnerligen ömmande omständigheter". Det är dock en något flummig bestämmelse som uppenbarligen inte gäller barn vars far avlidit och vars sjuka mor är på drift i Iran med sju barn att ta hand om.
Att Migrationsverket plötsligt visar prov på medmänsklighet beror inte på ädelhet eller ens att nya detaljer kommit fram i ärendet: det enda skälet är att Sveriges Radio uppmärksammat den oacceptabla behandlingen av pojken.
Det är skandalöst att polisen vägrar att ge pojken en ny chans. Varje något så när humanistiskt lagd människa har anledning att känna tacksamhet över att Migrationsverket visar prov på lyhördhet och kanske rent av fattar ett nytt och anständigare beslut.
Mindre anständigt är att försöka att få det att se ut som ett heroiskt försök att rädda ett svårt sjukt barn undan polisiär känslokyla.
Det är så här svensk flyktingpolitik ser ut år 2012, en flyktingpolitik som det finns brett parlamentariskt stöd för.