Vi borde väl kunna stå ut med varandra

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om Gud skapat världen ska vi ge honom ett erkännande - åtminstone för flit och finurlighet.

Gud fortsätter att ligga i. Nya länder tillkommer. I världsfredens namn. Som resultat av religiösa och etniska konflikter. En triumf för chauvinism och patriotism.

En manifestation för att det är skillnad på "dom" och "oss".

Ja, fy fan. Det fanns 50 länder, när efter andra världskrigets slut FN bildades. I dag är de 200. Avkolonisering gav oss allt från Burma till Zimbabwe. Kommunismens kollaps tvang oss att lära oss stava både till Azerbajdzjan och Tadzjikistan.

FN-stadgan är klockren: "Världsfreden ska befästas genom åtgärder grundade på principen om folkens likaberättigande och självbestämmanderätt." Det var 1947 en nödvändighet vad det gällde judarna och Israel. Rätt-en till en nationalstat gäller självklart också palestinierna. De ska ha sitt eget land. Sedan 1975 finns kartor ritade på var Palestina ska ligga. De praktiska problemen för att genomföra det är få.

De flesta krav på självständighet är lika klara och enkla som Israels och Palestinas. Invånarna och deras hövdingar känner att deras stam eller deras religion har unika drag. De pekar på språk, historia och traditioner. Ofta har de ett slitsamt förhållande med sin granne. De behöver självständigheten som trygghet.

Det är inget att säga om. Jag har varit på platser där de argumenten har bärkraft. Det katolska, portugisiskspråkiga Östtimor hade det vidrigt under indonesisk ockupation. Det blev det självständiga Timor-Leste. De muslimska bosniakerna i det gamla Jugoslavien hade inte mått väl att leva vidare med Serbien. Ett självständigt Bosnien var räddning. Hur långt ska vi gå i denna atomisering? Svar: Det är inte vi som bestämmer. Utvecklingen tar sina egna vägar.

Men låt oss erkänna att detta nyskapande av nationalstater är ett nederlag för humanism, tolerans och empati.

Vi lever i globaliseringens tidevarv.

Vi möts i handel i stället för i krig.

Vi talar med varandra på engelska. Cyberspace är vårt gemensamma torg.

Nationalstaten är bildad på blodsmystik (det är något speciellt med oss svenskar, va?), gamla kungalängder, ett språk eller någon avart av religion. Det gör nationalstaten till en föredetting, en bromskloss för framtiden, ett nederlag för modernitet.

Vi vet ju att kreolisering är tidens melodi, när unga människor väljer livsstil. De väljer partner över rasgränserna. De utvandrar till platser, där trivseln är större eller pengarna bättre. Hela världen rör sig. Att då resa nya staket visar att man är ur takt med tiden.

Österrikaren Robert Musil skrev "Mannen utan egenskaper". I den skriver skolpojken Ulrich uppsats i ämnet "Fosterlandskärlek". Pojken vållar skandal med orden: "Den som verkligen älskar sitt land får aldrig tycka att det är det bästa landet i världen."

Gapig jingoism är antikverad. Men vem har rätt att klandra dem som vill understryka sin specifika identitet? På Hawaii strävar polynesisk ursprungsbefolkning efter att deras Söderhavsöar av Amerika ska få samma privilegierade ställning som indianernas homelands. I Kaukasien vill Tjetjenien slita sig loss från Ryssland. Montenegro har redan skilt sig från Serbien. Kosovo går samma väg inom ett år.

Det inbördeskrigande Irak splittras på liknande vis sannolikt i 1) ett shiamuslimskt, Iranallierat, bakåtsträvande men kanske lyckligare Sydirak, 2) ett Saddamnostalgiskt sunnimuslimskt Storbagdad och 3) i norr det goda, demokratiska Kurdistan.

Stater med homogen befolkning skapas - ett nederlag för tanken att vi kan tåla varandra.

Idén med m o d e r n a statsbildningar borde vara att de rymmer höger och vänster, hetero och bögar, katoliker och protestanter, rappare och operafans. Nationalkaraktär finns inte. "En invånare", skrev Musil, "har minst nio karaktärer, en yrkesmässig, en medborgerlig, en klasstillhörighet, en geografisk, ett kön, ett medvetet och ett omedvetet, ja kanske till och med ett privat."

Om varje grupp ska ha sitt eget land slutar det med att teokratin Knutby utropas och att filatelister får en egen stat - stor som ett frimärke.

Staffan Heimerson