Fejkande fans gör allt för lite folkfest
För min del kan mänskligheten gärna delas upp i två kategorier.
De som vart fjärde år låtsas bry sig om curling – och de som inte gör det.
Mellan mästerskapen tycks den förstnämnda kategorin röra sig i samhället som vanliga människor. Det kan gå hela kalenderår då de potentiella curlingtittarna knappt märks, annat än som hederligt folk som byter däck på bilen och försöker skära ned på sockret.
Sedan kommer nästa stora mästerskap.
Säg att det då handlar om ett vinter-OS. Eftersom vare sig snöskottning eller kast med liten isdubb intresserar mig till vardags passerar det mig tämligen obemärkt förbi.
Liksom curling.
De rapporter som når mig från landets ishallar visar att publiksnittet för elitserien i curling fortfarande är tämligen blygsamt. Men så kommer OS och plötsligt är idrotten en folkfest. Merparten av tittarna kan visserligen inte ens reglerna. Men de tycker om spänningen och den nationella stoltheten, de är gåshudsknarkare och stolta svenskar med vikingahjälmar av plast.
Så länge det gäller curling nöjer jag mig helt enkelt med att avstå Facebook-feeden under några dagar.
Gränsen går däremot någonstans i höjd med Johan Elmanders skadade högerfot.
När curlingtittarna kidnappar fotbollen.
I år räckte det med att se några minuter av respektive kanals EM-studio för att jag skulle vilja kasta mig handlöst ut från balkongen.
SVT sänder från en murrig biograf dit man bjudit in folk som tycks heja på olika landslag. Efter varje mål visas otaliga repriser av hur några tjommar längst fram i biostudion jublar. Programledare Pops skrockar.
Och TV4 tycks ha gett den hopplösa duon Henrik Larsson och Caroline Seger varsin betablockerare och sedan dumpat dem tillsammans med Anna Brolin i en glasbur som ser ut att ligga på en skolgård i Stockholm. Det ryktas redan att VM i Brasilien 2014 ska sändas direkt från Ullareds parkering.
Analyserna av matcherna har anpassats efter sin nya publik.
Emellanåt sitter man bara och väntar på att de ska förklara offsideregeln för nytillkomna tittare.
Istället är folkfesten i fokus.
Och är det något curlingtittarna älskar så är det folkfest. Vid en svensk framgång kommer det att nå ytterligare höjder: spontana fontänbad och gulmålade ansikten hos människor som så sent som förra veckan inte ens visste att Johan Elmander fanns. Men det är helt i sin ordning.
Som fästingar biter de sig fast i värddjuren – de riktiga supportrarna – och suger ut den dos av eufori, dramatik och gemenskap som idrottshändelsen erbjuder. Sedan beger de sig vidare.
Hur det känns att vara riktig curlingsupporter vågar jag inte ens tänka på.