Håller man inte käften riskerar man att bli Dixie Chicked
Det var en gång tre tjejer från den amerikanska södern som sålde brottarmycket plattor, sjöng amerikanska nationalsången och spelade countryrock på sådana där arenor som rymmer en delstat. Under åtta års tid var Dixie Chicks den grupp
i USA som sålde mest plattor i hela Nordamerika. Och det var dom tills Natalie i bandet ställde sig på en scen i London under en världsturné och sa; “Vi vill inte ha krig. Inga våldsamheter. Vi skäms över att den amerikanska presidenten kommer från Texas.”
Nu tror man kanske att det är en sådan där sak som man kan komma undan med om man kommer från ett land som åker omkring i världen och kör distanskurser i demokrati och yttrandefrihet.
Men riktigt så enkelt är det ju inte. För det finns yttrandefrihet och det finns yttrandefrihet. Och det finns totalitära regimer där Mugabe kommer och knackar på dörren om man har dissat honom när man pratade med grannen, och sedan finns det andra system som har helt andra metoder för att tysta folk. Sådana som Mugabe behöver inte ens masa sig upp ur sängen. Det räcker att några lyssnare ringer in till ett gäng kommersiella radiostationer och hotar med bojkott – inga lyssnare, inga annonsintäkter, ingen radiostation, inget jobb till mig.
Och sedan är det; “Maaam, det var sista gången du hörde Dixie Chicks.”
270 fristående kommersiella radiokanaler slutade att spela Dixie Chicks låtar på grund av ett enda politiskt uttalande. Det blev en hel folkrörelse. Ska vi ses i helgen och hata lite, eller har du något annat för dig?
Folk sprayade sig i t-shirts och målade plakat med texter som “Att stödja Dixie Chicks är att stödja kommunismen” och “Var stolta över ert land. Bojkotta Dixie Chicks”. Traktorer kördes in till städerna för att krossa cd-plattor på gatorna.
Radiostationerna ställde ut soptunnor över landet så att man kunde åka dit och slänga sina skivor. Blommiga kvinnor ställde sig framför tv-kameror och sa saker som “De borde binda fast Natalie på en bomb och släppa den över Bagdad”. Och sponsorerna mulnade.
Kanske kunde Natalie be om ursäkt...? “I got a little carried away” och “jag var på ett rökigt bargig”. Säga att det var menat som ett skämt.
Fast det var det ju inte. “Det var sant. Och jag har sagt att jag är patriotisk och jag har sagt att jag stödjer våra trupper. Jag stödjer bara inte Bush”, som Natalie sa. Men ingen lyssnade.
Ärlighet varar inte längst. Och plötsligt upptäcker ett kommersiellt band att de har blivit politiska vare sig de vill det eller ej, och att det inte finns någon väg tillbaka. Gruppen har blivit ett verb. Håller man inte käften riskerar man att bli Dixie Chicked. Man riskerar mer än så. “Natalie Maines ska skjutas till döds söndagen den 6 juli i Dallas i Texas.”
Och det är ju då man tänker. Alla jävla saker som vi väljer att tro på. Jag har önskat mig ett exempel på hur hela den här yttrandefrihetsdiskussionen har spårat ur, och Gud skickade in mig på Åhléns och pekade på “Shut up & sing” (som är namnet på dokumentären om Dixie Chicks). “Vassegod”, sa Gud. “Här har du tre blonda helyllebrudar som sjunger countrymusik och ser ut som oskulden själv. De heter inte Muhammed och de heter inte Mustafa och de har inte slöja eller konstigt skägg. Jag tror det kan funka. Jag tror folk kan förstå. Jag hoppas på detsamma.
Dokumentären “Shut up & sing” är inte bara den bästa musikdokumentären sedan “Some kind of monster”, det är en grundkurs i yttrandefrihet som alla människor borde se innan de vevar loss om västvärlden och yttrandefrihet kontra islam och muslimer.
Det handlar om att inte måla in människor i hörn. Det handlar om att ge människor rätten att definiera sig själva.
Ingen människa skall få sätta munkavle på oss, samtidigt som vi skall komma ihåg att det är en betydligt större risk att vi sätter munkavle på oss själva.