Som turist bör man ta seden dit man kommer
Vart bär det av i jul? Thailand? Mexiko? Rio?
Mannen sitter på stranden ett par meter ifrån mig, endast iförd tangakalsonger. Han har en öl i handen och är illröd av för mycket sol men märker det inte. Frågan är om han märker något alls, för när han efter ett par timmar reser sig för att gå över vägen till sitt hotell är han så full att han nästan faller.
Det är ingen ovanlig syn i ett semesterparadis med ”all inclusive” men i Dahab, denna egyptiska beduinby med Sinais öken i ryggen och ett vidsträckt Röda havet framför sig, märks det. Lokalbefolkningen går klädd i traditionella fotsida kläder. Männen bär palestinasjal, kvinnorna har svarta, färgstarkt
broderade slöjor. Böneutropare överröstar regelbundet restaurangernas eurodisco.
Halvnakna och fulla svenskar, tyskar eller ryssar är en sak på ett hedonistiskt Ibiza men i ett muslimskt land, där måttfullhet ännu är en dygd, blir kontrasten direkt äcklig.
I Sverige kan man kritisera andra och diskutera för- och nackdelar med islam men på muslimskt territorium bör man som turist ta seden dit man kommer.
Det gäller för övrigt alla andra ställen i världen, vilken religion eller övertygelse som än råder. I Tokyo där alla talar lågmält och ingen ser en främling i ögonen har man bara att sänka rösten och slå ner blicken.
I Rom bär man inte kortärmat i kyrkan.
Vi smälter gärna in i länder som vi anser ha hög status och dör av glädje om en New Yorkbo på Manhattan felaktigt tar oss för inhemska. Eller om en fransos frågar oss om vägen i Paris. Men i länder som vi föraktar uppför vi oss som översittare.
För en tid sedan grät en engelsk kvinna ut i pressen. Hon och älskaren hade arresterats för att ha haft sex på stranden i Dubai. De hotades av fängelse men kom slutligen undan med blotta förskräckelsen och villkorlig dom. Vad engelskan inte verkade förstå var att hennes arrogans inför Dubais regler med all rätt kommer att öka föraktet för västerlänningar.
Som turist bär man ett ansvar. Man är inte bara en utarbetad resenär med rätt till semester utan blir också en representant för sitt folk och sin kultur – vare sig man vill eller ej.
Vad vi vägrar erkänna är också att turismen bär spår av gammal kolonialmentalitet. Vi drar in i horder och föreställer oss vara räddare i nöden för att vi har stålarna. Men var hamnar de?
70 procent av inkomsterna från thailändsk turism läcker tillbaka till väst. Hotell byggs under slavliknande förhållanden av flyktingar och genererar sedan inkomster till utländska ägare. Restauranger, bil-uthyrningar och dykklubbar ägs ofta av turister som stannat kvar.
Trots torka byggs nya golfbanor.
I Mexiko har 65 procent av mangroven försvunnit för att skapa ”paradisstränder”– sandöken med andra ord. Skövlad mangrove i Asien bidrog till tsunamins förödelse.
För två år sedan exploderade tre bomber på turiststråket i Dahab. Varje dag under min semester går jag förbi minnesstenen intill bron där 18 personer dog.
Sårbar med min 15-månaders bebis på armen ser jag på fyllona och tänker att jag faktiskt har förståelse för självmordsbombarna. Jag önskar ingen döden men förstår den invändning och protest som en sådan attack innebär.
Ännu har vi turister inte helt tagit över gatorna i Dahab, men snart kommer vår egen närvaro att göra vistelsen olidlig. Vi saknar respekt för lokalbefolkningen för att kulturen är gammaldags med västerländska ögon mätt. Men ogillar man kulturen – ja, då kan man åtminstone visa minsta möjliga respekt och välja ett annat resmål.
Vill du veta vilka konsekvenser din solresa skapar, rekommenderar jag som reselektyr Jennie Dielemans ”Välkommen till paradiset” – var-ifrån jag tagit ovanstående fakta.
Annars lär Tylösands stränder vara fina – om än lite kalla i december.