Kvarterets mulla slog till mot min tv-kabel

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

T

elefonen i vårt nya hem i Islamabad ringde. En dotter i Stockholm frågade: "Hur har ni det?" "Bra, tack."

- Men jag menar, hur är Islamabad?"

- Hälften så stort som Skogskyrkogården, svarade jag. Och dubbelt så dött.

- Kul sagt. Var har du knyckt den formuleringen?

- Från Freya Stark. En kvinnlig engelsk äventyrare och reseskildrare. Jag tror att hon skrev det i "Dust in the Lion"s Paw". Men det var om Karachi hon sa det: "Karachi är hälften så stort som kyrkogården i Chicago och dubbelt så dött." Det skulle hon inte säga i dag. Karachi har vuxit till en megastad. 13 miljoner människor. Det är en stad där du för 500 kronor lejer en kontraktsmördare. Har du inte råd med det, kan du för en mindre peng hyra en kalasjnikov en timme och ta hand om fiender enligt do it yourself-metoden.

Men det är om Islamabad jag frågar! hördes rösten från Stockholm.

- Överplanerad, konstlad trädgårdsstad med ett lager skit över alltsammans. 800 000 människor. Just nu varma dagar, 30 grader, och kyliga nätter, åtta grader. God mat som ger dig "pindi tummy". På väg till muggen blir du snabbare än Michael Johnson.

- Trädgårdsstad? Som Canberra alltså? sa hon och syftade på att vi flyttat hit från Australien. Canberra är ju det landets orgie i välvillig men artificiell trädgårdsstad.

- Canberra, fortsatte dottern, det var där det hoppade kängurur på golfbanan.

- Likadant här ungefär. Vi väntar på vintern. När det blir kallare kommer aporna ner från bergen och leker i vår trädgård. Bergen är bara någon kilometer bort och där finns leoparder också. Det finns kobror i parkerna om inte ogräset hålls efter. Vi hör sjakaler yla, när vi lagt oss. Vildsvin nöffar. En brittisk diplomat berättade hur han mött ett vildsvin. Det anföll och körde in en bete i hans vad.

- Men människorna då?

Vad ska jag säga? sa jag. Jag lider med dem, när de vinkas in av poliser i gathörnen. Motorcyklisterna åker fast för att de kör utan hjälm. Jisses, en hjälm kostar tre månadslöner. Å andra sidan mutar de sig loss. De sticker tio rupees i snutens hand. Det är 1:70 i svenska pengar.

- Det är billigt, alltså?

- Nja. För mig. Men inte för dom. Ett exempel. Jag kör en bil som går på gas, en ynklig liten rackare. Den kostar inte ens två spänn milen. Bilarna förresten. Lastbilarna är rullande konstverk. Varje yta är dekorerad med palmer och Concorde, vattenfall, snöklädda bergstoppar, onda ögat, ånglokomotiv, krokanpalats, månar och stjärnor.

- Onda ögat?

- Jag tror att det är ett sånt. Vidskepelse. Det är av samma skäl som personbilarna dekoreras med svarta tofsar och tygstycken, som fladdrar i fartvinden. "De skyddar mot allt ont så vi kan köra hur fan som helst", berättade en taxichaffis för mig, när vi köade på gasmacken.

- Men vad gör ni och alla andra på kvällarna?

- Religion och sport. Man kan väl säga att fritiden präglas av fredagsbön och lördagscricket. Och så gör människor här samma sak som alla andra människor i världen. Glor på tv.

- Tv där nere!?

Oh ja, svarade jag. Det är mycket som inte är konstigt. Kvinnor kör bil. Människor babblar i mobiltelefon i snabbköpskön. Och vi hade kabel-tv tills i går eftermiddag.

- Men inte längre?

- Kvarterets mulla slog till. Det är lite taliban i honom. För honom är tv satanslådan. Han skrämde alla längs gatan till att kapa kabeln.

- Vad gör du åt det?

- Det sitter redan en parabolantenn på plats. Jag har BBC och CNN och åtta indiska filmkanaler.

- Så nu ska du glo?

- Nej. Det är helg. Du vet vilken helg?! Jag sa ju att här är dött. Nattklubben i stan vill att besökarna klär ut sig.

- Oj! Halloween i talibanland!

Staffan Heimerson