Stackars mig, alla vill ha skit
Jag tycker om att bo i Kalmar.
Det är därför jag blir kvar. Det och lättja och bekvämlighet och brist på vettigt alternativ.
Vi har fler restauranger och frisersalonger per capita än någon annan stad i Europa, enligt en statistiskt säkerställd rundringning i mitt eget huvud visat i ett tårtdiagram jag inte orkar rita.
Vi har kust och slott och kultur och ekologiska bönder och Sveriges bästa sushi.
Vi har till och med Ikea. Ja, ni hör ju.
Men så var det det där med biofilmerna.
Jag minns en gång för tjugo år sedan när jag och min bästa vän hade biofredagar.
Varannan gång fick hon bestämma, varannan gång jag.
Hon gillade skräp, jag gillade jättebra.
God smak är inte en fråga om subjektivitet, det är en fråga om icke-fejk-fakta.
Skräp är skräp och så är det bara. Och jag har ingenting emot skräp när jag är sugen på det, men då vill jag ha mitt skräp hemma i soffan, gratis. Jag vill inte ha dyrt bioskräp uppspänt på en duk i en salong där jag dessutom kan bli sedd.
Men det vill min kompis. Och som hon ville det.
Så till den milda grad att hon 1999 föreslog att vi skulle se den svenska filmen ”Nio millimeter”.
”Nej gode gud i himmelen, vad som helst men inte den”, vädjade jag.
”Det är min tur att bestämma, du bestämmer nästa gång”, sa hon.
Sådana var reglerna.
Så jag betalade dyra pengar jag knappt hade för att se Paolo Robertos film som var så usel att personalen fick hålla isär ridån på det att den inte skulle gå igen med egen kraft på grund av skam.
Ibland är filmer så dåliga att man skrattar. Nio millimeter var sämre. Den var så dålig att man blev arg. Jag ville kasta en fackla på duken och släcka den alldeles för sent med mitt eget kiss.
Nåja, veckan därpå var det min tur att välja film.
Nu ska hon få, tänkte jag och bokade biljetter till den franska filmen ”Den åttonde dagen.”
Hoppas att den är riktgt svår och att textningen har ramlat bort, haha! tänkte jag.
Men filmen var lätt.
Lätt att älska. Det var en helt fantastisk film som fick oss att skratta och gråta.
Och vi kände alla de här känslorna ensamma i mörkret. Salongen var tom.
För två veckor sedan tog jag med mig barnen för att se ”Your name”, av regissören Makoto Shinkai.
Det var vi och fyra andra utspridda i salongen och modet föll.
Så här är det. Ingen vill se kvalité. Alla löser biljett till McDonalds och Ullared.
Japansk anime i världsklass självdör efter ett par kvällar.
Franskt kommer aldrig mer.
På den åttonde dagen kanske jag flyttar härifrån.
Je suis désolé.
- Veckans primat
En apa på Skansen hoppade av en gunga och gungan knockade en skötare. Släpp aporna loss det är vår! Vänta bara, en vacker dag organiserar sig djur i bur. Då kommer vi be om gungor i nacken. - Veckans tomat
Enligt FN:s jordbruksorganisation FAO slängs en tredje del av all mat som produceras. En stor del av detta svinn sägs bero på att grönsaker är för fula för att säljas.
Och enligt en gissning från privat håll beror detta i sin tur på avokado som är rutten på insidan.