Starkt om kärlekens avgrund
Aftonbladets profiler tycker till om sommarpratarna
Första halvlek knackar sig fram.
Den andra går rakt in i själen, med en Stenberg så nära sitt hjärta som jag aldrig hört henne.
En närstående person undrar om hon hamnat i rätt kanal när fiskeproblem på Västkusten blir första ämne efter signaturen.
Jodå, det har hon. Birgitta Stenberg är – förutom gammal yrkesfiskare – en i högsta grad politisk människa och försatt inte chansen att driva frågor hon brinner för. Kvinnors underordning i litteraturhistorien, krigets patriarkala vanvett och bristen på statligt stöd för svensk biodling, för att nämna några.
Hon hinner också med ett par anekdoter ur sitt extremt beresta liv, med besök av Kung Farouk av Egypten och gangstern Lucky Luciano. Det mesta av det finns dock tidigare skrivet och berättat av Birgitta, och det låter som om hon är väl medveten om det, hon kommer mig inte nära.
Efter fyrtiofem minuter träder en helt annan röst in i etern. ”Jag vill berätta om kärlekens allra mörkaste avgrund” säger hon, och det blir ingen underdrift. Stenberg skildrar sin älskade livskamrat Håkans död med en innerlighet hon ytterst sällan släpper fram – varje detalj i språket smärtar, varje ord om sorgen och saknaden fäster som fågelklor i bröstet.
Det blir, i allt det mörka, en oerhörd kärleksberättelse.
Avslutningen är också känsloladdad, om plaketten en fransk homosexuell soldat får uppsatt efter sig: ”Jag dödade två män och fick medalj för det, jag älskade en tredje och blev avskedad ur armén”.
Sveriges enda enmans-pride-parad har sommarpratat för fjärde gången. Det blev bra igen, Birgitta.