Språket gör dem till idioter på isflak
Denna förbannade språkchauvinism! På den plats där jag skriver det här är det detta tugg om det egna språket, kulturarvet, som gör livet omöjligt.
Platsen är Angmagssalik. Det är den mest exotiska plats i världen jag besökt: ett eskimåsamhälle som lever på fiske och fångst. Det är praktiskt taget den enda orten längs Grönlands ostkust och så isolerad att den inte upptäcktes av omvärlden förrän 1894.
Ett nerisat Shangri La.
Jag ger mig i båt ut på Nordatlantens vågor. En ö bär på sjökortet det tankeväckande namnet Vend om, och där vet jag inte vilket som trollbinder mig mest:
Valarna. Jag ser sextio grindvalar och en blåval som en gejser sända sin utandningsånga innan den dyker. Späckhuggare kommer till ytan. En fenval försvinner. Fyra knölvalar simmar ringdans kring båten.
Isbergen. Från Titanic vet vi att isberg är stora, fast vi bara ser toppen av dem. Innan du betraktat dem i verkligheten anar du dock inte hur fantasieggande de är. I diset ser jag plötsligt Operahuset i Sydney, gnistrande vitt, komma glidande mot mig. Inte hotfullt hårt, det ser ut att vara gjort i frigolit. I det svarta vattnet ser jag en utställning av eleganta Orreforsvaser. Femtio meter bort ser jag en hög, isglaserad kronärtskocka och hitom den en nykraschad Jas, gjuten i blånande is.
Efter några dagar fascinerar verkligheten i inuitsamhället mig ännu mera. Jag söker upp kommunaldirektören Laurits Bloch, en dansk som bott på Grönland i 33 år och "noen gange" gift sig med kvinnor ur ursprungsbefolkningen. Han ger mig hårdfakta:
En tredjedel av invånarna lever på socialbidrag, en tredjedel på lönearbete och en tredjedel på sälkulturens fiske och fångst. Vart femte dödsfall i byn är ett självmord. Alkoholismen är utbredd; på en butiksdörr läser jag anslaget: "Berusede har ingen adgang". Det oftast beivrade brottet är sexuellt övergrepp på barn.
I Angmagssalik bor 1 800 människor längs branta vägar. Det är centralorten i en kommun med ytterligare 1 200 människor spridda över 16 andra fångstplatser på isvidder med yta fem gånger större än Danmarks. Snacka om glesbygd.
Den danska kolonialmakten var som kolonialmakter varit i historien: egoistisk, naturligtvis, men också filantropisk - den ville överbringa "civilisationens välsignelser". Framför allt var den virrig. Det var "omöjligt" och dyrt att hålla ihop hela Grönland, som är stort som Europa men har bara 56 000 invånare. På 1960-talet försökte kolonialmakten tvångsförflytta befolkningen till Västgrönland och "lägga ner" hela Östgrönland. Sedan frånsvor sig danskarna det mesta av ansvar och beviljade Grönland "hjemmestyre", vidsträckt autonomi.
Grönland blev ett land med egen flagga och det egna språket, grönländskan, fick en mera helig status än danska, som till dess mycket använts i dagligt tal.
Sunt? Kanske. Men opraktiskt.
På Västgrönland talas nämligen en typ av inuitspråk. På Östgrönland en annan. "Skillnaden är inte obetydlig", sa Joe Lin, som körde mig i en minibuss. "Skillnaden är stor som mellan svenska och danska."
Grönlands politiker erkänner dock bara en sorts grönländska. Östgrönlands inuiter måste lära sig Västgrönlands mål, om de ska förstå vad som sägs i radio och kunna hänga med i teve. I skolan lär barnen sig denna riks-grönländska. Det blir ingen tid över för den gamla goda danskan. Än sen då? Danska?! Det är ju inte mycket till språk.
"Det förstår du väl", svarade Joe Lin, som är en kosmopolit. Hans pappa är malaysisk kines och därför kan han det mesta om kopplingen mellan etniska konflikter och hur antikolonialism och nynationalistisk chauvinism går hand i hand. "Det danska språket är ett fönster som står öppet för den unga inuit som vill ta steget till omvärlden. Grönländskan för honom inte till högre utbildning. Med danska i bagaget finns chansen att komma in på universitetet i Köpenhamn."
Överdriven fosterländskhet är lika med isolering och stagnation. Det egna språket gör dem till idioter på ett isflak.