Polisen ska äntligen bli bättre
Granskningen av kalla mordfall har avslöjat hur gravt inkompetent polisen kan vara.
Att till exempel en mördad kvinnas trosor, där könshår från gärningsmannen återfanns, tvättades av en husmoderligt lagd utredare skulle vara för osannolikt för att fungera i en satir över svensk polisiär verksamhet.
Det var moraliskt rätt och principiellt viktigt att avskaffa den 25-åriga preskriptionen för vissa brott som kan leda livstids fängelse: om inte annat så ska människor som till exempel gjort sig skyldiga till folkmord leva resten av sina liv under tyngden av att sanningen förr eller senare kan komma ifatt dem.
Men det innebär också att den inte oansenliga högen med ouppklarade mord bara kommer att växa, då de äldsta inte längre sorteras bort.
Så vill polisen dessbättre inte ha det och därför har Leif GW Persson och två kriminologer de senaste åren undersökt polisens uppklaring av dödligt våld.
I förmiddags presenterade en haltande och hostande polisprofessor sina slutsatser på en presskonferens som visade sig bli såväl dyster som upplyftande.
Till det eländiga hör bland annat att polisen är så virrigt organiserad att det efter ett par års utredning inte ens går att säga säkert hur många ouppklarade mord det finns i Sverige.
Arton okända pubishår
Ingen nationell samordning existerar, handlingar hade rensats ut och slängts, tips har inte nått rätt person och vissa mord tycks ha kodats som vållande till annans död eller grov misshandel och blir då hopplösa till och med för en arkeolog i världsklass att hitta.
GW suckade och sa att han tror att det rör sig om cirka 430 fall, eller i varje fall mellan 425 och 435.
I denna röra hittade Persson tre ouppklarade kvinnomord från 80-talet i Gävletrakten, samtliga med dna-spår. Men då han vände sig till den lokala polisen visade det sig att det potentiella bevismaterialet hade slängts, då det ansågs lukta illa.
Det finns ännu värre exempel. På trosorna till en mördad kvinna i Södertälje hittades arton okända pubishår. Intressant, tänkte polisprofessorn och beställde fram underbyxorna bara för att upptäcka att någon polis hade stoppat dem i tvättmaskin.
Det är av lätt insedda skäl inte mödan värt att ens försöka ta reda på vem som fick den snilleblixten.
Andra mordutredningar har havererat för att polisen är tunggrodd och byråkratisk, vilket på presskonferensen oavsiktligt illustrerades av rikspolischef Bengt Svensson, som förklarade att polisen skulle "titta på möjligheten att ta fram ett nationellt register" över mord.-
Vaddå titta på? Det är väl bara att inrätta ett.
”Det är utmärkt”
Men poliser är inte mer än människor och är det någonting som kännetecknar människan så är det dess förmåga att klanta till det.
Och situationen är allt annat än nattsvart. Polisen har blivit bättre. Jämför bara utredningarna kring morden på Olof Palme och Anna Lindh.
Uppklaringsprocenten har stigit från att under ett antal usla år ligga på cirka 80 procent till att 2010 nå 88. Målet är fler än nio av tio mord ska lösas, vilket skulle göra svensk polis till en av de bästa i världen.
Rikspolischefen beslöt därför i dag att utredningens samtliga 20 förslag till förbättringar ska genomföras. Det är utmärkt.
Dit hör bland annat det ovan nämnda försöker att åstadkomma ett nationellt register, prioritera vilka gamla fall som ska tas upp igen och låta mordutredare vara just mordutredare och inte tvinga dem att delta i den vardagliga bekämpningen av cykelstölder och inbrott.
Omkring 25 mördare på fri fot har anledning att sova dåligt framöver. Vi andra får försöka undvika att tänka på varför den förestående reformeringen av polisen inte redan är genomförd, då slutsatsen är lika uppenbar som deprimerande.