Kärlekslös mat till gamla upprör
För några år sedan – när gamla griniga gubbar, snarare än halvgamla griniga brudar, stod som kön i backen på härvarande kultursida – hade Jan Myrdal ett utbrott över den mat hemtjänsten i Fagersta serverade. Han skulle hellre ta livet av sig än att äta den, påstod han. Varpå det mumlades i mer än en salong att den oreformerade Pol Potkramaren Myrdal borde låta ord och handling vara ett.
Nu blev det inte så. Något år senare vigdes Jan Myrdal i stället med sin Andrea av nuvarande radiochefen Mats Svegfors. Förhoppningsvis lagar Andrea god mat åt Jan. Och tvärtom, bör man väl tillägga i jämställdhetens namn.
Debatten om maten till gamla och sjuka brukar värmas på minst en gång om året och just nu puttrar den igen. Skräckhistorierna och indignationen är alltid densamma.
Politiker, forskare, kockar och journalister drar alltid samma resonemang.
Någon talar om näringsvärden och utreder grundligt vilka vitaminer som ger upp mellan hopkok och mikrovågsugn.
Någon annan talar om ekonomi och upphandling.
Och så finns förstås miljöaspekten. Den kan man prata om hur mycket som helst.
Man kan prata om transporter hit och dit, om plastförpackningar och koldioxidutsläpp tills tjejerna och grabbarna som ritar nyhetsgrafik har fått använda vartenda stapel-, cirkel- och kurvdiagram de har i sina burkar.
Men det är ju inte det vi blir så upprörda över. Vi blir inte så där ilsket darriga på rösten därför att gamlingarnas mat åker lastbil. Vi blir det inte därför att någon landstingspolitiker sneddat över något paragrafhörn. Vi blir det inte ens därför att det saknas några milligram järn och c-vitamin i färdigportionerna.
Det märkliga är att det som egentligen gör oss upprörda talar vi minst om.
Det är ju så att mat inte bara är till för att vi ska överleva.
Att laga mat till någon – ett barn, en maka, en förälder – är något mycket mer än så. Det är en konkret kärlekshandling. Det är ett sätt att säga att vi bryr oss om någon.
Att låta någon äta skitmat är följaktligen att säga motsatsen.
Det här är vad som egentligen gör oss upprörda när gamla och sjuka får trist storköksmat. Jag vet inte varför vi hellre talar om näringsvärden och koldioxid.
Kanske därför att vi är rädda att det budskap vi sänder med skitmaten faktiskt är sant.