Unesco är en typisk smakpolis – utan vett

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-21

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det har varit en sanning sedan den första brons första bropelare. Ända sedan 1878 har den sanningen uttryckts i fem ord. Då skrev den irländska romanförfattarinnan Margaret Wolfe Hungerford:

”Skönheten finns i betraktarens öga.”

Detta är en hyllning till subjektiviteten, till friheten att tycka vad fan man vill, till vidsynen och – ofta – till den dåliga smaken. Det är klart att vissa har bättre ögon än andra och att god estetik är bättre än usel. Men gränslinjerna är blurriga. Ortodoxi är av ondo. Det ska inte finnas smakpolis.

Svenska kommuners skönhetsråd är typiska smakpoliser. I Malmö skräms de av tanken på en skyskrapa söder om Öresundsbrons fäste. När de i Stockholm diskuterar Slussen är det bara en marginell synpunkt att det ska gå att köra bil över den.

Finns det något värre än skönhetsrådet?

Ja. Unesco.

Detta slog mig i veckan, när jag bilade runt i östra Tyskland.

Gamla Östtyskland 18 år efter murens fall är blandad kompott.

Delar, Thüringen och Harz, är Europas grannaste turistområde med berg och dalar, lövskogar och restaurerade korsvirkesstäder. Fyrtio års socialistisk ofärd frös Östtysklands obesökta landsbygd i det förflutna. Med friheten lyftes spindelväven av och det betonglösa trettiotalet låg orört.

Andra delar, speciellt en bit av Sachsen som gränsar till Polen, är rena Pajala. Byarna ligger halvdöda. Inte ens i en kulturskatt som Colditz – med dess tusenåriga borg, som var fångläger för andra världskrigets mest flyktbenägna amerikanska och brittiska, polska och franska officerare (ni har väl sett filmen?!) – finns ett enda värdshus. Bussarna rullar tomma. Städernas unga kvinnor, som är smartare än de unga männen, har utvandrat till väst. Pojkarna blir utskrattade, när de nu på fredagskvällen åker in i Polen och försöker ragga.

Men Dresden pulserar. Det är en halvmiljonstad med konstmuseer, operahus och kyrkor och brukar kallas ”Florens vid Elbe”. Dresden låg i grus efter andra världskriget. Dess barockbebyggelse är pietetsfullt åter

ställd. Snyggt jobbat – så snyggt att det inte märks att staden är fejk.

Unesco är FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur. Det är känt för att vara korrupt och vanskött.

Ett av dess uppdrag är att hantera världsarvslistan med dess ”platser med enastående universella värden”. Länderna nominerar själva. Kulturbyråkrater beslutar under långa härliga vistelser på exotiska platser. Tusentals människor hålls sysselsatta med listan. Det är politikens vanliga ge-och-ta-mygel.

Resultatet är en tutti frutti som ska göra alla nöjda. På listan finns saltgruvor och katedraler, Kinesiska muren, Salzkammergut, Stora barriärrevet och Frihetsgudinnan. Det finns 830 världsarv. 13 är svenska, från Alvaret på Öland och Höga kusten i Norrland till ett järnbruk i Bergslagen och Skogskyrkogården i Stockholm.

I en vansinnig värld är väl ändå detta ganska harmlöst?

Innan jag kom till Dresden skulle jag ha svarat ja. Men det återuppbyggda Dresden, den mest dynamiska biten av gamla Östtyskland, har hamnat på världsarvslistan. Människor i staden bor på flodens båda sidor. Landshövdingen inser att det behövs ytterligare en bro för att folk ska kunna ta sig till och från jobbet.

Bron är rationell. ”Men”, säger Unesco som sett ritningarna, ”i sitt utförande faller den inte in i stadens barockkaraktär”.

FN-organet menar alltså att vi 2007 ska bygga i en stil från 1600-talet. Det är en billig kommentar men jag gör den: Det är ju barockt! Ska vår tids stjärnarkitekter, en Frank Gehry eller en Norman Foster, inte få göra djärva lösningar i moderna material i tidens anda?

Värre! Unesco ger ett ultimatum: byggs bron stryks Dresden från världsarvslistan. Utpressning.

Har ingen i Unesco hört talesättet: ”Rom byggdes inte på en dag.” Det var när Rom i stadsplanering och arkitektur följde regeln om organisk tillväxt, som det blev så vackert.

Min rekommendation: Stryk Unesco från listan över institutioner att ta på allvar.

Staffan Heimerson

Följ ämnen i artikeln