I detaljerna finns förödande slutsatser
Äntligen stod Daniel Tarschys, professor i statsvetenskap och socialliberal av det gamla slaget, i talarstolen.
Efter några års utredande var det dags att lägga fram sina slutsatser om cirkus Quick, ett ämne vi av gåtfulla skäl inte tycks få nog av.
Finns det verkligen något kvar att säga om detta rättsliga haveri?
16 böcker har skrivits, dokumentärer visats på tv, debattartiklar kommit och gått, Leif GW Persson har suckat och liksökarhunden Zampo blivit rikskändis efter sin död.
Reportrar, fotografer, sakkunniga av alla dess slag i Bergwallkommissionen, det var en brokig samling som hade sökt sig till Bella Venezia, pressrummet i Rosenbad, för att höra vad Tarschys hade att säga denna fredag.
Ygeman läste innantill
Pressekreterare delade ut rapporten, drygt 700 sidor som få kommer att orka läsa. Bara det avslutande kapitlet ”sammanfattande analys” är på drygt 100 sidor.
Inrikesminister Anders Ygeman inledde med att läsa innantill ur noggrant förberett manus.
”När någon har dömts för åtta mord och sedan frikänns är det anmärkningsvärt”, förklarade statsrådet.
Av lätt insedda skäl hördes inga protester.
Sedan var det dags för professor emeritus Tarschys, en man med lång karriär som ämbetsman och som folkpartistisk politiker bakom sig, att ta till orda.
”Granskningen har visat att polis och åklagare fäste stort avseende vid Sture Bergwalls särart”... ”Sedvanliga förhörsmetoder frångicks”... ”Den misstänkte blev på olika sätt vägledd”...
Utredarna bakbundna
Inga sensationer, med andra ord. Möjligen hade vi förväntad oss mer av en grupp experter som har ägnat några år åt att på regeringens uppdrag utreda det juridiska och rättspsykiatriska elände som har omgärdat mannen som slutade ljuga, som fått förlängd utredningstid, som har läst tusen och åter tusen sidor från förundersökningar, domar, förhör som aldrig diariefördes och tidigare sekretessbelagda sjukjournaler.
Vissa kommer att hävda att slutsatserna är fega. De kanske har rätt. Men vi bör betänka att utredarna i någon mån har varit bakbundna av direktiven till rapporten. Det underströks att inga ansvariga skulle pekas ut.
”Polisen begick mened”
Den som gräver lite i denna tjocka utredning kommer dock att finna sanningen mellan raderna.
Ta bara ett till synes obetydligt stycke på sidan 376, som handlar om mordet på den norska flickan Therese Johannessen.
Där berättas att en avgörande faktor för att Bergwall skulle kunna ha dödat henne den 3 juli 1988 var att han inte samtidigt arbetade i sin kiosk. En polis vittnade under ed i rättegången om att det av kioskens bokföring inte gick att dra slutsatser om den misstänktes arbetstider och att denne mycket väl kunde ha varit i Norge den aktuella dagen.
Men, konstaterar, utredarna, samma polis hade upprättat ett protokoll där det framkom att det var Bergwall som upprättade dagskassan den dagen. Ett alibi som inte togs med i förundersökningen. Ett alibi polisen inte sa ett ord om under sitt vittnesmål.
Det skrivs inte rakt ut, men Tarschys och hans medarbetare påpekar i praktiken att polisen begick mened.
Förödande slutsatser
Betydligt mer av den varan finns, noterar jag efter att snabbt ha skummat rapporten. Utredningens officiella slutsatser – att förhörsmetoderna var tokiga, att det var fel att låta samma personer utreda samtliga mord och att den normala balansen mellan åklagare och försvar under rättegången inte fanns – må låta som sömnpiller.
Men i detaljerna hittar vi Bergwallskommissionens egentliga konklusioner. De är förödande.
Presskonferensen och efterföljande intervjuer var överstökade på en timme. I parken utanför Rosenbad njöt stockholmare av den vackra försommardagen och lät sig svalkas av en svag bris från Mälaren.
Utanför regeringskansliets huvudentré stod den pensionerade åklagaren Christer van Der Kwast, advokat Claes Borgström och journalisten Kristina Hultman, tre av musketörerna i den lilla sekt som ännu tappert hävdar att inga fel av betydelse begicks då Bergwall fälldes, och pratade.
Vad återstår för dem?