Humanismen drar över landet - och den smittar
Jesus ska inte underskattas.
Men på en punkt hade han fel, det hävdar till och med en professor vid Princeton.
En tidig kväll på Malmö centralstation. Sorlet stiger. Människor på flykt undan krig och katastrof strömmar upp från tågspåren. Stationshallen är full av Malmöbor som möter dem. Köper korvmackor eller tågbiljetter. Leder till rätt plattform.
I Matteusevangeliet säger Jesus att välgörenhet bör ske i det fördolda: Låt inte vänstra handen veta vad den högra gör.
Skänk och håll truten, det har varit normen sedan dess, oavsett om du varit fastighetsmagnat, världsmästare i pingis eller bara en helt vanlig rörkrökare från Rotebro.
Ända fram till nyss. Förra veckan?
Plötsligt dignar facebookflödet av handlingskraft, uppror mot likgiltigheten. Som att vi vaknat upp.
Sömndepraverade tvåbarnsmorsor som tar dubbelvagnen till flyktingboenden för att skänka bort barnens leksaker. Gamla ironiker som drar igång till synes oironiska insamlingar. En ex- flickvän som tar semester från jobbet, samlar ihop pengar och tvåmannatält, för att sedan dra ner till Grekland och hjälpa. Kollegor som skänker sina arvoden. Dagslöner. Veckolöner.
Att öppet skylta med sin välgörenhet, det beteende som Guds förmodade son en gång dömde ut som hyckleri, har blivit en självklarhet. Och resultatet: en spiral av humanism. Höggradigt smittsam.
Det börjar nå den punkt då det inte längre bara känns bra att hjälpa.
Utan där det känns uselt att inte göra det.
Ibland talar vi om förskjutningar i samhället, hur rasism eller kvinnohat normaliseras.
Men förskjutningar kan också ske i motsatt riktning. Andra normer är möjliga. Som i synen på vad det innebär att vara människa. Vilka krav som ställs.
Räcker det verkligen med en hundring på autogiro? Ekologisk filmjölk? Eller krävs det mer?
Att vi anpassar oss efter andras benägenhet att hjälpa är sedan länge känt inom forskningen.
I flera år har exempelvis Peter Singer, professor i bioetik vid Princeton, propagerat högljutt för att tystnadskulturen runt välgörenhet måste krossas. Att det på sikt rentav skulle kunna lösa en hel del världsproblem.
Motiven då?
Vill inte mallgrodorna bara visa upp sin enastående godhet när de svansar runt där på Malmö central? Är det inte bara en simpel reklamkupp när ett IT-företag ställer in sin flådiga weekendresa till Rom och istället skänker bort stålarna? Kanske. Det går inte att utesluta.
Men som Jesu bundsförsvant, biskopen Caroline Krook, en gång sa:
Det blir korvmackor av de pengarna också.
Utropstecknet
Aftonbladets unika granskning av de svenska kommunernas vilja att hjälpa till är extremt läsvärd. Hur många flyktingar tar din kommun emot? Och hur många borde den ta emot sett till sin storlek? Kommuner som Hammarö, Öckerö och Vallentuna står i skamvrån.
Frågetecknet
Varför har vi inte en större debatt om flyktningmottagandets ramar? Varför utkrävs inte mer ansvar av de kommuner som vägrar hjälpa nu när vi bevittnar den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget? Och hur kan det komma sig att vi fortfarande häller ut pengar på asylbranschens ockrare istället för att söka hållbara billigare lösningar?