Män älskar att berätta om bra saker män gör
1978, när Kate Bush var 19 år släppte hon sin debutsingel ”Wuthering Heights” som toppade brittiska singellistan i fyra veckor.
Det hade aldrig tidigare hänt att en kvinnlig artist legat etta på den prestigefyllda listan med en låt hon skrivit själv. Hon har sedan dess gett ut tio skivor och 25 låtar har placerat henne på samma listas topp 40.
Kate Bush är i dag 54 år och hennes betydelse för modern popmusik kan inte överskattas. Ändå saknas hon på listan över de hundra mest inflytelserika albumen som gjorts som just nu snurrar runt på
Facebook och Twitter.
Av hundra skivor är två gjorda av kvinnor, ”Horses” av Patti Smith och Joni Mitchells ”Hejira”. The Breeders ”Last Splash” hamnar på plats 43 och grundarna är ju kvinnor så, okej.
Tre plattor av i huvudsak kvinnliga artister – av 100.
Hade jag gjort den här listan hade jag inkluderat Billie Holiday, Nina Simone, Tracy Chapman, Emmylou Harris, Dolly Parton, Tammy
Wynette, Beyoncé, Linda Ronstadt, Missy Elliot, Carly
Simon, Madonna och Barbra Streisand.
Men nu var det ingen som frågade mig och listan över De Viktigaste Albumen är resultatet av vad du får om du stänger in en grupp medelålders, manliga, musikkritiker som käkat NME till frukost sedan de var fyra år gamla i ett rum och släpper ut dem efter några timmar.
Män verkar helt enkelt älska att berätta om bra saker som andra män gör, de tar gärna chansen att utnämna varandra till Genier, Sveriges Viktigaste Penna eller ännu bättre Sveriges Skarpaste Hjärna. Det är självklart fånigt men det är inte oviktigt, den här bekräftelsemanin skapar nya hierarkier som i sin tur skapar ny kanon som speglas i nya listor över vad som är viktigt och så skrivs historien igen och igen.
Man kan tolka det här som ett deprimerande tecken på att män helt saknar intresse för vad kvinnor skapar och tänker, men så enkelt är det inte. Både män och kvinnor orienterar sig efter makt, vilket gör att kvinnor också fjäskar för män med hög status.
Tänk på det nästa gång du ser en hästsko av folk samlas runt alfahannen i ett rum på en fest. Allt det här är naturligtvis en del av patriarkatets förbannelse. Men, det är ingen ursäkt för att utesluta Kate Bush ur musikhistorien.