Synen på brottslingar är en helt annan i dag
Ja, det har funnits en tid i Sverige då trippelmördare kunde vara ute igen efter tio månader.
1970-talets syn på brottslingar har, på gott och ont, förändrats i grunden.
Att en 78-årig man misstänks ha dödat sin fru 37 år efter det att han begick tre mord saknar möjligen motsvarighet i svensk kriminalhistoria.
Att rättegången snabbt stökades undan, att domen inte var längre än sex sidor och att han förklarades frisk efter bara nio månaders rättspsykiatrisk vård var dock inte omöjligt i mitten på 1970-talet.
Det är i vår tid otänkbart att en mördare sitter av några månader, pratar med en snäll läkare och sedan släpps vind för våg, men låt mig återkomma till det och först ägna några rader åt myten att förslagna kriminella lurar sig fria genom att dupera naiva psykiatriker.
Den bilden är inte sann. Några av de personer som varit inlåsta längst tid har dömts till vård, som till exempel mördaren som fick sin dom 1967.
En inventering som Socialstyrelsen gjorde år 2005 visade att sex personer hållits inspärrade av rättspsykiatrin i mer än 30 år, ytterligare tre i minst 40.
Det var förvisso möjligen en medicinskt korrekt bedömning att släppa trippelmördaren. Faktumet att mannen inte verkar ha begått andra våldsbrott fram tills nu tyder på det.
I dag hade han med all sannolikhet emellertid dömts till livstids fängelse för sin ohyggliga brottserie. Redan statistiken talar för det: i mitten på 70-talet dömdes tre av fyra mördare till vård, mot två av tio i dag.
Detta beror i sin tur på en rad politiska beslut. Rättspsykiatrin är ingen exakt vetenskap - se bara hur experterna i Norge grälar om Breiviks mentala tillstånd - och våra lagstiftare har i flera omgångar minskat utrymmet för vård.
1975 års dom bygger dessutom på att mannen var kraftigt berusad då han greps. Ett synsätt som förändrades 20 år senare då högsta domstolen dömde Mattias Flink till livstids fängelse. Fram till dess var vård det enda alternativet för den som blir psykiskt störd av alkohol.
Men även om trippelmördaren mot all förmodan hade dömts till vård i dag så hade han hållits inlåst betydligt längre än vad som var fallet på 70-talet.
Svårbegripliga frigivningar som denna har lett till att en bestämmelse om särskild utskrivningsmöjlighet har införts. Det är inte längre en psykiatriker som fattar beslut utan en domstol. Såväl läkares bedömning som åklagarmyndighetens syn på risk för nya brott utgör underlaget för avgörandet.
Utvecklingen har i många bemärkelser varit positiv, för att inte säga nödvändig. Det säger sig självt att det är förenat med betydande risker att inom ett år släppa en människa som mördar sin flickvän och svärföräldrarna samt skottskadar en tioårig flicka så allvarligt att hon förlamas.
Det är å andra sidan en god humanistisk princip att människor som är allvarligt psykiskt sjuka vårdas, en princip som har anor från medeltiden.
Vi har, när allt kommer omkring, inte tjänat någonting på att populistiska moderata och socialdemokratiska justitieministrar tillåtits driva fram en kriminalvårdspolitik som har resulterat i att färre och färre mördare får den behandling som krävs för att de ska bli mindre våldsamma.
Våra fängelser är i dag fulla med grova våldsbrottslingar som kommer att vara farligare den dagen de släpps ut än då de låstes in.