Jag är för gammal nu för att dö ung

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tittade i spegeln. Jag såg ett russin.

Ett s k r y n k l i g t russin.

Russinet var jag. Jag kände, att jag gärna skulle vara fyrtio år yngre. Gärna skulle jag vara lite längre och smalare, helst också lite rikare och smartare.

Det är andra gången jag utsätter den här kolumnens läsare för denna typ av lamentation. Förra gången var för tjugo år sedan. Efteråt sa ansvarige utgivare Rolf Alsing, att jag skrev sådan här smörja för att försäkra mig om att bli omtyckt och gratulerad.

Kanske. Den gången skulle jag fylla femtio. Jag citerade Mark Twain: "Livet lider av en felkonstruktion. Människan borde födas åttio år gammal och sedan arbeta sig ner genom åldrarna till födseln."

I ett reverserat åldrande skulle jag komma upp i mina gamla 184 centimeter och bli av med några av mina 91 kilogram. Men sannolikt inte bli rikare, heller inte smartare.

Jag har försörjt mig på att skildra krig. Det finns nästan inga krig kvar på jorden. De blir i framtiden än färre. Jag har gjort klokt i att hänga min gamla hjälm på terrassen och odla pelargoner i den. Dessutom har jag överlevt 60-talets hot: istiden kommer tillbaka; 70-talets: jorden bombarderas med asteroider; 80-talets: ozonhålen växer; 90-talets: "Y2K", datoriseringens väntade härdsmälta vid millennieskiftet, samt just nu 00-talets: fågelinfluensan.

Hur som helst är jag nu för gammal för att dö ung.

Detta sker medan den vanligaste rubriken i veckotidning- arna lyder: "LIVET BÖRJAR VID SEXTIO".

Kanske. Men inte vid sjuttio. De flesta jag känner i den åldern står i kö för att få sina höftleder utbytta och har jävligt ont medan de väntar. Det är illa redan nu, när en vuxen karl varje natt måste gå upp två gånger för att pinka, och strålen är inte som förr, ett Niagara.

En och annan har just klarat sig genom en stroke. Ballong-sprängning i blodådrorna mot förkalkning tillhör decenniets rutin. Hjärtat stannar på en del. Andra ska fajtas med "The Big C". De flesta bävar för alzheimer. Alla drar sig för tanken att de kommer att svälta ihjäl på äldreomsorgen.

Vånda. Jag tror att denna vånda är straffet för att vi killar hoppat över fyrtioårskrisen. Nu får vi den. Försenad som en SAS-maskin.

Hur ska man ta detta? Jag hämtar inspiration från Orson Welles. I "The Lady from Shanghai" säger han: "Enda sättet att inte hamna i bråk och besvär är att bli gammal. Jag antar att det är det jag ska koncentrera mig på."

Min nuvarande telefonbok började bli till i augusti 1976. Den ser bedrövlig ut, inte bara för att den är tummad och trasig men för att allt fler adresser följs av ett kors. Väck. Det står kors vid kompisar som Arne Lemberg och Gary Engman, Bert Onne och Anderz Harning, kors vid kändisar som Sighsten Herrgårdh och ökändisar som Victor Gunnarsson (känd som "33-åringen"). Kors vid en gång värdefulla kontakter som Ebbe Carlsson och kommendörkapten von Hofsten, kors vid Timo Kärnekulls namn och vid Hylands, Järegårds och Myggan Ericssons. Senast var det Per Wendel som fick ett kors.

Naturligtvis är det dystert att fylla sjuttio.

Det är som att sitta och titta på bilens kilometerräknare och se den slå över till 200000. Siffrorna lyser underförstått: Dags för skroten.

Dock finns tröst. Den amerikanske högsta domstolsjuristen Oliver Wendell Holmes har berättat: "Jag var nittio år gammal och jag såg en ung vacker kvinna och jag tänkte: O, om man ändå vore sjuttio igen!"

Holmes blev nittiofyra.

George Burns, komikern, var än värre. Till hans hundraårsdag förbereddes en festföreställning i Las Vegas och han sa: "Jag är i branschen för tjejernas skull."

Sannolikt hade både Holmes och Burns läst Mark Twain och funnit tröst i dennes syn på liv och död. "Hur kommer det sig", frågade Twain, "att vi fröjdas när någon föds men sörjer vid en begravning? Det är därför att vi inte är den person som är inblandad."

En dag blir vi det. Hjalmar Söderberg ville låta stoisk: "Jag vill gärna dö, om det kan ske utan obehag."

Woody Allen sa samma sak men kvickare: "Jag är inte rädd för döden. Bara jag slipper vara med när det händer."

Naturligtvis är det Twain som sagt det bäst: "Alla människor är födda med en ägodel som övertrumfar alla hans andra - hans sista andetag."

Staffan Heimerson