En berättelse utan liv
Aftonbladets profiler tycker till om sommarpratarna
Trots tre försök kom Claudia Galli aldrig in på scenskolan.
Jag förstår det.
Såväl på Dramaten som i ”Sommar i P1” gäller ju samma grymma grundregel: Det räcker inte att prata. För att binda publiken måste man gestalta sin berättelse, ge liv och kropp åt det upplevda eller spelade.
Och Claudia Galli har onekligen en historia värd att höra.
En far som sviker och överger henne i åtta år, mångårig erfarenhet från en såpavärld som dominerade svensk tv i tio år – och kunskap om hur tvångstankar kan paralysera den på ytan mest välfungerande människa.
Det är sorgligt att en så erfaren producent som Adam Alsing inte kunnat höra och förmedla det till en oerfaren radiopratare. Nu framstod Claudia Galli som ren och glad yta, och hennes debut i ”Sommar” blir förmodligen också hennes enda besök – för här staplades klyschor och plattityder till ett sövande torn av jaha- och nähä-upplevelser. Jag räknade till tre ”jag kommer aldrig att glömma” och lika många ”vilken resa det blev”, men jag mindes en timme senare inte vilken upplevelse jag borde ha delat.
Jag är förvisso en billig amatörpsykolog, men anar ett klart samband mellan en tolvårig flicka som aktivt uppmanar sina föräldrar att skilja sig, fyra år senare får sin önskan uppfylld, och därefter förlorar sin pappa och drabbas av extremt tvångstänkande.
Det livsödet vill jag höra mer om, men då producerat av någon som är aningen mer lyhörd än Alsing.
Till sist en stor kram till Claudia som spelade ”Buona sera, signorina” med Louis Prima. Det vittnar om klass.