Får jag be om största möjliga tystnad

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Människor flyger

mer än någonsin i historien. Vi flyger längre, fortare och högre. Framför allt flyger vi billigare än någonsin. Med teknisk utveckling är vi också på väg att flyga grönare.

Samtidigt har passagerarflyg mist all sin glamour. Det var länge sedan vi hörde någon berätta om en trevlig flygfärd.

Dock: det är saligare att prisa än att klandra. Därför ska jag på bara en enda punkt säga något taskigt om flygplan, flygbolag eller flygplatser.

Jag ska ingenting

säga om Arlandas incheckningsprocedur. (Har ni tänkt på köns längd? Den som lagt upp strategin accepteras inte ens som trainee på McDonalds.)

Jag håller tyst om säkerhetskontrollen. (Hur kommer det sig att dessa uniformerade Falckanställda inspektörer alltid befinner sig i samtal med varandra om senaste – eller nästa – semester?)

Jag säger ingenting om uttaxningen. (Men en SAS-pilot sa det i högtalaren, inför en flygning Stockholm –Göteborg: ”Vi blir stående här i 45 minuter. Flygledarna maskar och Luftfartsverket har i åratal bortsett från att utbilda tillräckligt många.”)

Jag tar över?huvud?taget inte upp förseningarna. (Men jag slog, tack vare Air France, årsbästa förra månaden, när jag lyfte från Miami 25 timmar försenad.)

Heller inget gnäll om flygplansstolarna. (Det är en variant av yoga att på Sterling ha knäna uppe i tänderna.)

Inte ett ord

om flygplansmåltiderna. (De har reducerats till en macka. Vi är lättade, när flygvärdinnan urskuldar sig: ”De har tyvärr tagit slut.”)

Alltså: beröm över hela linjen. Utom på en punkt: snacket!

Minska högtalarbabblet! Drygt etthundra år efter bröderna Wrights första färd med ”Kitty Hawk” vet alla ombord rutinerna.

Vad behöver sägas? Inget. Det handlar inte om något märkvärdiga

re än en rationell transport mellan A och B. Den passagerare som inte vet var han stigit på och var han hoppas landa är ändå ett hopplöst fall.

Inget behöver sägas om flytvästar. I flygets historia med dess miljontals passagerare har ingen enda passagerare räddats med flytväst. En period i mitt liv flög jag mycket i Ostasien. I Indonesien togs flytvästen på allvar. Passagerare plockade fram den från dess plats under sätet, stal den och använde den vid färder med överlastade färjor på Borneos breda, farliga floder.

Inget behöver sägas om mobiltelefoner. Vi vet att det är lögn att de stör navigationssystemen. De stör ingenting alls på planet. Mer än medpassagerarna.

Inget behöver sägas

om flyghöjden. Ska vi imponeras av att ha nått 11 000 meter? Förr flög trafikflygplan på 4 000 meter. Det var skumpiga resor i en rymd full av dåligt väder och luftgropar. Med jetplan blev det hög höjd och skakfritt ovan molnen. Det var något för flygbolaget att skryta över. Men 50 år senare är flyghöjden ingen nyhet.

I en tid

när alla helst vill bli programledare i tv har högtalarpratets ordval och tonfall dessutom krupit in i en obehaglig intimitet. Flygvärdinnor låter som lektanter på dagis. Styrmän är beskäftiga som Sverker Olofsson i tv.

Under mina år som krigskorrespondent i Bosnien liftade jag ibland med ett militärt kamouflagemålat Herculesplan i FN-tjänst. Inne i kabinen såg jag en text som komprimerade vad som gällde. Orden fanns målade på väggen: ”GET IN. SIT DOWN. SHUT UP. AND HANG ON.” Jag hade gärna hört en sergeant morra dem över högtalaren som inspiration för civil flygtrafik.

För flygvärlden anbefaller jag cirkusens klassiska maning: ”Får jag be om största möjliga tys-s-s-s-tnad!”

Staffan Heimerson